Varför kallar endast SVT högerpolitiker för populister, men inte vänstern?

När det kommer till SVT är det väldigt intressant att se hur systematiskt man arbetar när det kommer till hur man beskriver politiker. Man är nämligen väldigt noggrann med att sätta etiketter på högern, medans fenomenet uteblir på vänsterpolitiker. Att stämpla politiker har länge använts effektivt av olika auktoritära regimer, där man genom att placera en etikett som inte låter inbjudande vill få läsaren att vare sig ta in argumenten eller sympatisera med den man färgar negativt. Därför är det ganska slående att om man googlar orden ”svt högerpopulism” så får man hur många träffar som helst, och googlar man ”svt vänsterpopulism” får man ingen träff på SVT förutom något citat av Jan Björklund (L); dvs. det är inte SVT som kallar personen för något utan Jan Björklund.

Så vad är en högerpopulist?

Det är uppenbart att begreppet används mycket godtyckligt, där de som inte stämmer in i de normer och värderingar som brukar kallas ”åsiktskorridoren” stämplas som högerpopulister så länge de inte ger tydligt uttryck för att vara socialister. Populism handlar egentligen om att man riktar sig till folket, vilket borde vara något positivt eftersom det är folket politiker ska representera. Oftast beskylls populisten för att ha ”enkla svar på svåra problem”, dvs. där kontrasten mot politikern som försvarar byråkrati står för någon slags rättfärdighet. Vilken religiös höghet som gett dem denna roll är oftast höjt i dunkel, utan man har oftast istället intagit den rollen själv. I klartext rättar alltså inte populisten sig in sig i ledet hur systemet fungerar, utan väljer istället att kritisera själva systemet med logik och förnuft som grund. Något som för många politiker av den gamla sorten blir lite som att svära i kyrkan, men frågan man borde ställa som politiker är vem man representerar – systemet eller folket? Oftast går ju inte dessa hand i hand, byråkratiska system kostar nämligen pengar. Således blir det många gånger svårt att bemöta populistens argument, särskilt när dennes förankring är stark till de gräsrötter denne representerar, vilket gör SVT:s varningstext ”högerpopulist” precis som om det vore ett cigarettpaket än mer begriplig. Man vill helt enkelt inte att någon ska reflektera över populistens argument, utan avfärda dem direkt.

Så vad är då en vänsterpopulist?

Uppenbart är den gemensamma faktorn för vänsterrörelser socialism, man måste alltså börja att fastställa att socialismen som idé utgör basen även för en vänsterpopulist. Bra exempel på vänsterpopulister är Sara Wagenknecht som bildat ett eget vänsterparti i Tyskland, i Sverige finns exempelvis Malmölistan med deras frontfigur Nils Littorin eller Markus Allard i Örebro. I de svenska exemplen är det tydligt att många politiska bedömare har svårt att placera dem, då man använt ”högerpopulist”-stämpeln så mycket så man slutat att fundera vad den faktiskt betyder. Därför är just Allard intressant eftersom han ganska tydligt pratat om sin utgångspunkt från vänster, men där han har uppenbar samsyn med ”högerpopulisterna” kring kritiken mot systemet (något han kallar ”klägget”). Samtidigt är det tydligt att när man pratar tysk politik nämner media inte ordet vänsterpopulism när det kommer till Wagenknecht, endast att hon kan sno röster från Alternativ för Tyskland som växer på högersidan; något som egentligen blir obegripligt för den vilseledde svenske läsaren, då knappast någon väljare i Sverige står och väger mellan SD och V. När medierna således mörkar de ideologiska resonemangen (alternativt inte förstår dem då många skribenter tycks sakna allmänbildning), och bara skriver att båda slåss om samma väljare, är det minst sagt löjeväckande eftersom det egentligen handlar om att båda har örat mot marken dvs. folket.

Varningstexten är det demokratiska problemet

Även om vi kan konstatera att det finns både vänster- och högerpopulister dvs. personer som utöver sin vänster- eller högerideologi även kritiserar det politiska systemet är det egentligen inget konstigt i det. Även det politiska systemet kan kritiseras på demokratisk grund, man är inte antidemokrat för att man kritiserar byråkrati; tvärtom kräver populister många gånger mer och inte mindre demokratisk förankring. Man räds alltså inte sympatierna från vanligt folk, något som borde vara väldigt positivt i en demokrati. Vilket beror på att vanligt folk ogillar byråkrati, ingen gillar korrupta politiker eller någon som förser sig själv. Således kan man konstatera att varningstexterna som syftar till att klinga negativt är det egentliga problemet, för innebörden av dem är att här finns en politiker eller skribent som bildar sin uppfattning genom att lyssna på sina väljare. Tittar man på katolska kyrkan är det tydligt att påve Franciscus hade örat mot marken och de fattiga, samtidigt skulle ingen få för sig att kalla honom katolsk populist; men med högerpolitiker går det alltså uppenbart bra.

Den enda rimliga slutsatsen man kan dra är att anledningen att SVT brännmärker högersinnade politiker som högerpopulister, handlar om att få så många som möjligt att ta avstånd innan man ens läst texten. Något som knappast ligger i linje med tanken om ett politiskt neutralt public service, utan tvärtom mycket märkligt eftersom epitet och varningstexter är allt annat än politiskt neutralt. Resultatet blir att man endast polariserar debatten eftersom statsmedia får människor att avfärda istället för att faktiskt fundera över vem som har bäst argument. Tittar vi idag i vänsterflöden är hatet enormt för den som inte villkorslöst faller in i de vänsteråsikter någon presenterar, det krävs inte många stavelser innan någon önskar livet ur en; eftersom dessa brännmärkningar i hög grad avhumaniserat människor med högersympatier. Man behöver inte vara psykolog eller historiker för att förstå varför socialisterna har mördat 100 miljoner människor under lika många år. Det är därför av största vikt att statlig media inte brännmärker människor politiskt, utan att man låter argument stå mot argument precis som vilken annan arena som helst.

Statsvetarna bekräftar uppenbart min slutsats: