I en tid när alla pratar om att det är så viktigt med information tåls det att fråga vilka siffror vi inte får se? I en tid när alla pratar om att det är så farligt med fake news, tåls det att fråga varför rykten istället för fakta ges så mycket utrymme i debatten? När över 300 människor dör under ett dygn är det säkert chockerande för många människor, men när vi inte vet om alla fyllt 85 år eller var dessa dött; tåls det att fråga varför inte? Tittar man på Folkhälsomyndighetens hemsida kan vi se antalet sjuka per 100 000, men vi kan inte se antalet döda eller för den delen smittade kopplat till ålder och kommun. Det är ett problem, eftersom de siffror vi läser måste kunna sättas i relation till både riskgrupp samt information om där smittohärdar är som värst.
Dagens utgångspunkt
När vi nu har 10 000 döda, där smittan fördelas jämlikt mellan könen måste åtminstone yrkeskåren av s.k. “genuspedagoger” (läs politisk kommissarier) vara tillfreds dessa dagar; särskilt när männen är smått överrepresenterade istället för kvinnor. Så gott som alla som dött har varit i pensionsåldern, med undantag för ca 300 individer som varit yngre. Bland dessa vet vi inget kring andra eventuella sjukdomar utan istället har det blivit ryktesspridning huruvida de fall man känt till var fullt friska eller ej; något som beror på att det saknas information.
Alla ryktesspridningar beror på undermålig information
Så fort man hör rykten beror det på brist på information, varav alternativa historier dyker upp; finns det transparent och korrekt information uppstår inga rykten. Kring covid-19 har djungeltelegrafen gått varm med allt ifrån historier om att viruset kommer från ett labb, att vaccinet innehållet microchip, vaccinerade som försvunnit, till att hela arvsmassan förändras tack vare att flera vacciner är RNA-vaccin. Huruvida något av ovanstående är sant eller historier som hör hemma i vår tids Råttan i pizzan är upp till andra att bedöma, det vi kan konstatera är att i det informationsvakum som råder har det uppstått historier; när politiker dessutom pushar sina egna politiska förslag (som sossarnas retorik om att Sveriges antalet döda beror på att vi inte är ännu mer socialister) så sjunker trovärdigheten ännu mer för politiker som agerar likt Lena Hallengren (S).
Svenska staten måste därför omgående bli transparenta kring vart dödsfallen sker och hur gamla dessa är eftersom Sverige är ett väldigt avlångt land. Att bara visa hur många som smittats säger ingenting om hur den faktiska situationen ser ut, eftersom de flesta som smittats återhämtar sig. Har två pensionärer över 95 år avlidit är det viktigt att människor i den stadsdelen inte tror det var två ungdomar, på samma sätt som det är rimligt att räkna på statistiken och göra den tillgänglig kring vilka som hamnar i respirator. Informationen om smittoläget tillhör oss alla, den som är mest påläst om hur smittoläget ser ut har bäst chans att klara sig genom riskminimering. Förr i tiden var det här inga problem, alla visste vilka stadsdelar som drabbats av pest och vem som fått det; när dagens informationssamhälle inte tycks kunna svara på dessa frågor tåls det att fråga varför inte? Har byråkratin och GDPR helt slagit undan möjligheterna att tillgodoräkna sig viktig information, eller har den politiska dum- och korrektheten segrat där det finns folk som anser att sådan information inte är till gagn för allmänheten eftersom vi “alla” ändå ska ha munskydd?