Alla svenska debattörer som någon gång uttryckt en kritisk tanke i exempelvis migrationsfrågan har garanterat sett Facebook-vänner försvinna eller känt av hur otrevlig politisk korrekthet kan vara; det går nämligen fort innan vänstern önskar ens (plågsamma) död. Att samhällen som tillämpat ortodox socialism badat i blod och terror är inte förvånande, första steget är att man mister respekten för sin meningsmotståndare dvs. sin medmänniska. Därför är det sorgligt och minst sagt fegt att Peter Eriksson, tidigare Miljöpartiets språkrör och minister berättar att han är lika kritisk som oss andra; men istället för att protestera har han uppenbart knipit käft.
Filosofen Edmund Burke skrev för länge sedan att det enda ondskan behöver göra för att vinna är att goda människor inte gör någonting, Peter Erikssons tystnad bör ses i den aspekten. När han som politisk ledare inte säger ifrån, är han nämligen en del av problemet; man måste nämligen ha tillräckligt med självrespekt att våga påtala vad som är fel. Istället har han varit rädd om förmåner och lön, och istället knutit näven i fickan.
Vi som istället varit kritiska, påtalat problemen och stått upp för det fria ordet, har under flera år brunsmetats av b.la. Peter Erikssons partikamrater. Lyssnar man på nytillträdda språkröret Märta Stenevi handlade hennes kampanj medialt om att attackera andras person istället för att diskutera sakfrågor. Därför bör Peter Eriksson gå till historien som en fegis, politikern som trots egen kritisk inställning tittade på när den politiska korrektheten växte sig stark och där hatet istället tog över; kan ett politiskt hyckleri bli mer tydligt?
Att man kommer ut ur garderoben som pk-kritiker när man avgått och inte längre är en del av verksamheten är så klart mer positivt än att lägga locket på, men det återupprättar inte förtroendet. Tvärtom belyser det att de politiska lönerna och förmånerna är för höga eftersom folk inte vågar vara självkritiska när man likt Peter Eriksson är rädd att mista härligheten.