Gång på gång hör vi det, människor som tycker att det är ett slag för yttrandefriheten att måla könsorgan på olika offentliga platser. Är det i inte vulvor i skolmatsalar är det erigerade penisar stora som hus. För en tid sedan skändades även svenska flaggan på Sveriges mest kända torg, vilket salufördes som ett konstverk för yttrandefriheten. Målningar på mensblod eller män som badar i sitt eget urin förde i fjol yttrandefriheten till tunnelbanan, tåls att fråga vad det är för personer som uppskattar denna typ av utsmyckning? Varför mäts yttrandefrihet i perverterade målningar eller med flaggskändningar, när man samtidigt går fram med förslag att strypa yttrandefriheten kring hur vi hanterar migrationsfrågan?
Vad hände med god smak?
När andra länder bygger vackra byggnader, och där man river kommunistiska lådor för att upprätta tidigare stadsslott bygger Sverige i kommunistisk DDR-stil. Svenska folket vill inte ha dessa lådor, än mindre efterfrågar man kommunistisk stil. I Växjö har man till och med gått så långt att olika arkitekter tar strid mot en planerad mycket vacker byggnad i klassisk stil, endast för att man bygger i 1890-talsstil och inte DDR-stilen som blivit vår samtid kring både arkitektur och filosofi.
Debatten är oinitierad, ytlig och okunnig. Vad som är vackert och fult handlar inte om stilar utan om bra material, kvalitet och goda rum. Arkitektens roll är att tolka sin samtid, och det kan leda till vitt skilda uttryck. – Arkitekt Petra Gipp (om Växjödebatten)– Kasper Salin-juryn
Den verkliga kampen för yttrandefrihet
När politiker efter politiker påstår att demokratin är hotad, samtidigt som samma individer (S,V,MP,KD,M,L,C) går fram med förslag om att skärpa både yttrandefriheten och tryckfriheten tåls det att fråga om man har någon som helst självinsikt? Kanske är det så att yttrandefriheten just nu mäts i att kunna stå för en restriktiv migrationspolitik utan att bli misstänkliggjord för att vara “rasist” eller “främlingsfientlig”? Det är inte S-riksdagsledamoten som bosätter sig i rika Nacka, och tycker sig kunna diskutera migration öppet som är den som bör avgöra hur demokratin mår; utan den som upplever sig bli begränsad att uttrycka sin åsikt. När andra länders (exempelvis Irans) kvinnor kastar sin slöja i sociala medier, tar våra politiker på sig detsamma under ett hijabupprop; vem är det egentligen som står för frihetskampen?
Politiskt korrekt auktoritär ideologi – dagens största problem
Svaret varför många tycker erigerade penisar är viktig konst handlar om att vi idag lever under auktoritära värderingar byggda på politiskt korrekthet. Man har lyckats mycket väl med att få människor att identifiera sig med diverse utsvävningar, således framstår kritikern som “hatisk” mot en grupp människor och inte mot “konsten”; om man tycker det är fel att exempelvis måla tavlor med män som badar i sitt urin eller kvinnor som dricker sitt mensblod som andra dricker vin. På samma sätt fungerar exempelvis pridefestivalen, är man kritisk eller kanske inte vill gå i tåget argumenterar folk som att man skulle hata den allt växande skara bokstäver som en gång började med HBT. En mer intressant frågeställning kan vara om man kan vara kritisk mot Pride-rörelsen utan att bli anklagad för homofobi? Finns det människor som respekterar andras livsval och livsstil men som kanske inte vill ha dessa utsvävningar på stadens gator? Om Putin anordnar en heterofestival eller skapar en heteroflagga där kärnfamiljen hyllas, varför tycker då samma människor att det är så hemskt och provocerande? När konservativa Ryssland inte förbjuder homosexualitet utan hyllar andra värden, måste det då ses som kontroversiellt? Uppenbart gör “vi” samma sak fast tvärtom?
Kanske är det så enkelt att yttrandefriheten är att tillåta att man kan säga vad som helst så länge man tar ansvar för vad man säger. Kanske är det t.o.m. så att lagen om hets mot folkgrupp är fel eftersom hets och yttrandefrihet kan vara helt olika beroende vem som skriver domen? En god vän sa en gång att den bästa av dragspelare är den som kan spela, men låter bli; kanske är det även så vi ska tolka vår yttrandefrihet. Visst vi har både rätt och vi kan måla könsorgan eller mensblod i varenda tunnelbana, men är det något som kommer att öka trivsamheten för besökare; eller är det en bättre idé att vi låter bli? Kanske är det så att det är mer respektingivande att inte hetsa mot landets minoriteter, utan att behandla alla med respekt oavsett om det finns en lag mot det eller inte? Kanske är det t.o.m. så att hatet i samhället skulle minska om lagen togs bort eftersom ingen skulle uppmärksamma någon som uttryckt något hatiskt, istället för att minsta övertramp tar otroliga proportioner? Kan det vara så att lagen motarbetar sitt syfte? Kan det vara så att människor vill skända flaggan och måla mensblod för att yttrandefriheten upplevs som begränsad, och att samhället således ska gå åt andra hållet och tillåta ännu mer?
Den bästa modellen handlar kanske om att hylla god smak, och att personer som vill uttrycka osmakligheter låter bli eftersom den fria yttrandefriheten inte gör uttrycken kontroversiella när man målar kön eller kroppsvätskor på väggar och tak.