I Sverige finns det många människor som alltid röstat på samma parti så länge man varit röstberättigad. Visserligen är det inget ovanligt att vara lojal mot ett parti, men frågan är om man ska rösta på partier som sätter makten framför både demokrati och parlamentarism? Hur kan man rimligen rättfärdiga tanken att begränsa väljarnas demokrati (t.ex. med Decemberöverenskommelsen) för att man påstår Sverigedemokraterna vara odemokratiska? De som skapat kaos i Sverige är de fyra alliansledarna och till viss del även Stefan Löfven eftersom dessa inte vill prata med varandra, istället är man hellre villiga att lägga ner sina röster eller agera splittrat för att INTE nå majoritet.
Representativ demokrati som funktion
För att förstå varför det är Alliansledarna och Stefan Löfven som skapar politiskt kaos måste man förstå innebörden av representativ demokrati. Grundtanken är att väljare röstar på kandidater vars åsikter de gillar, dessa vinner sedan mandat i Sveriges riksdag och ska där företräda de som röstat på dem. Dagens problem är att dessa företrädare inte vill nå majoritet, de kämpar alltså inte för att lägga fram den politik väljarna gett dem mandat för. Detta beror i sin tur på att partiledningarna står över de folkvalda, dessa väljs oftast på partiernas kongresser. Som vi tidigare diskuterat i ledare är det en ytterst liten skara människor i Sverige som kan påverka vilka som blir partiledare, dessutom förväntas de folkvalda “lyda” partiledningarna. Således uppstår en intressant fråga, vill vi att riksdagsledamöterna agerar knapptryckare eller vill vi att dessa faktiskt driver den politik väljarna gett dem mandat att driva? Vad är syftet med att ha 349 ledamöter om dessa inte röstar efter sin egen övertygelse? Varför säger man att makten utgår från folket (dvs. parlamentet) om makten istället utgår från partiledarna och de folkvalda förtrycks om de har en avvikande åsikt?
Lex Anna Kinberg Batra
I normala fall fungerar relationen mellan partiledningar och de folkvalda hyfsat friktionsfritt, men i frågan om DÖ var det tydligt att t.ex. Finn Bengtsson (riksdagsledamot, M) som röstat på Alliansens budgetförslag, dvs. inte lagt ner sin röst utan stått upp för det mandat han fått av väljarna blivit utfryst av Anna Kinberg Batra och övriga partiledningen. När två moderata riksdagsmän röstade för att erkänna det armeniska folkmordet i Turkiet, blev dessa av med sina utskottsplatser för att samma partiledare ville visa “regeringsduglighet”? Vad har man för syn på sin egen roll och demokrati om man bekämpar ledamöternas möjlighet att rösta på något de tror på (speciellt i en symbolfråga)? Det naturliga hade varit att Anna Kinberg Batra avgått om hon inte haft ledamöternas stöd, istället för att sanktionera mobbning i landets högsta demokratiska instans? En partiledare bör väljas på agenda, inte pga. att man står i kö, i en demokrati bör man dessutom ha en motkandidat där två politiska agendor vägs mot varandra. När endast en person ställer upp i ett val bör alla varningsklockor klämta…
Är det självklart att en minoritetsregering ska få igenom sina förslag bara för att de är en regering?
Dagens politiker har en farlig syn på demokrati, uppenbarligen tycker man att en minoritetsregering ska kunna få igenom sin ekonomiska politik även om de inte har stöd för sin budget? Svenska folket tycker inte att något av de tre blocken ska ha majoritet, ändå tycks partiledarna tycka det och agerar därför passivt? När Sverigedemokraterna röstade för Alliansens budget, blev de genast anklagade för att skapa kaos i riksdagen eftersom de “brutit mot praxis”. Ur Sverigedemokraternas perspektiv är det helt demokratiskt legitimt att rösta på det budget alternativ deras väljare föredrar, det är inte bara legitimt det är deras skyldighet. Därför måste man förstå hur felaktigt detta påstående är, ansvaret att förankra en budget alltid åligger statsministern. Dagens riksdagspartier agerar alltså ohederligt när de vilseleder väljarkåren grovt genom att sprida detta påstående. Det kan aldrig ligga på oppositionen att lotsa en budget de inte påverkat genom riksdagen, tvärtom ska de konsekvent fälla alla budgetar de inte påverkat (alt. prioritera som i fallet med SD). Hade man kohandlat med andra partier för att nå majoritet för sitt budgetförslag i riksdagen hade krisen varit över, och vi hade inte haft någon osäkert parlamentariskt läge. Alliansen har dock valt att sätta sina personliga relationer före valresultatet, och därför stängt dörren till Löfven (här uppstår kaoset) istället för att kohandla förslagen åt höger. I Sveriges kommuner fungerar detta bättre eftersom konstellationerna varierar för att nå majoriteter. En uppgörelse (S+MP+Alliansen) där alla fått något, hade omfattat nästan 82 % av vår befolkning, hade man släppt MP hade man fortfarande representerat en stor majoritet. Istället har en röst på Alliansen inneburit att Socialdemokraterna tvingas söka inflytande hos Vänsterpartiet, där b la Tomas Tobé (partisekreterare, M) hotat fälla regeringen om de inte gör upp vänster ut. Hade Tobé agerat demokratiskt istället för maktfullkomligt hade han snarare knuffat Socialdemokraterna högerut, alternativt fällt regeringen.
Om Anna Kinberg Batra inte börjar driva allianspolitik innan valet 2018, utan fortsätter lägga splittrade förslag för att inte nå majoritet för sina förslag kan man fråga sig varför man ska rösta på Moderaterna eller övriga Alliansen? Vill man undvika vänsterpartiet är det sannolikt bättre att rösta på t.ex. Socialdemokraterna. Åtminstone vet man vad man får.
Se gärna vår film på ämnet: