Efter gårdagens debatt i Agenda är det tydligt att integrationspolitiken dvs. hur man gör en migrant till svensk är något som det satsas mycket pengar på. Praktiskt taget alla partier utom SD tävlar i hur mycket man kan spendera, dock är det väldigt få som talar i termer om output; dvs. integrerad per krona. När det talas mycket om dessa faktorer tåls det att fråga varför man inte gör samma sak i länder och områden där olika folkgrupper delar samhället, och konflikter rasat i en massa år? Varför föreslår ingen att integrera turkcyprioter till greker på Cypern eller Palestinierna till israeler? Har någon frågat sig om det ens är möjligt? När vi lägger mycket pengar på detta område tåls det att fråga om det kan finnas skillnader mellan olika former av invandrare, och relevant hopklumpad statistik på det aktuella området egentligen är?
Den romantiska gränsövergången
När man lyssnar på politiskt korrekta individer övergår människor som passerar gränsen till att lämna alla tidigare värderingar till att bli anammade som svenskar. Därför är det inte konstigt att Åsa Romson säger att alla som åker tunnelbana i Sverige är svenskar, i den politiskt korrekta världsbilden har man förenklat bort alla kulturella skillnader till att innefatta att man passerat gränsen; det handlar inte om att hon gör sig till utan har radikaliserats i sin övertygelse. När man således ser till Inglehart–Welzel kulturella karta ovanför, som bygger på uppgifter från World Value Survey talar dessa sitt tydliga språk; de länder Sverige tar emot tusentals människor ifrån befinner sig mentalt väldigt långt bort från Svenska idéer då vi är ett extremt sekulariserat och individualiserat land.
Arbetskraftsinvandringen kopplat mot Ingelhart-Welzels studie
När partiledare gärna lyfter fram högutbildade är det tydligt att man gärna klumpar ihop arbetskraftsinvandring med flyktingpolitik, eftersom arbetskraftsinvandrare har arbete från dag 1. Det säger sig självt att den typen av invandrare har mycket goda förutsättningar att bli en del av vårt land på ett riktigt sätt, vilket också ger ledtrådar varför sydamerikanska (ex. Chile) och sydeuropeiska migranter (Jugoslavien) klarat sig mycket väl i vårt land; dessa har haft sekulära värderingar i hög grad och dessutom har man kommit in på arbetsmarknaden; vilket gjort att de i hög grad upptagits som svenskar samtidigt som vi betraktat deras kulturer som trevliga inslag i vår vardag. När man således förenklar jordens medborgare till svenskar och invandrare, (dvs. helt bortser från Ingelhart-Welzel) kan man därför landa att integrationspolitiken endast ger positiva resultat, en mer intressant fråga är således kan det finnas skillnader mellan olika grupper i samhället?
Rimligt att dela upp integrationsstatistiken per land
I inledningen av den första duellen lyfte Stefan Löfven fram Esma som en person som nu blivit integrerad då hon fått sitt första arbete, men tåls att fråga hur lyckat hennes fall är? I hennes fall tog det hela 16 år (vilket skiljer sig från Isabella Lövin (MP) påståenden om “5 år”) innan hon fick sitt första arbete, som består i att städa trapphusen där hon bor; vilket gör hennes situation signifikant när 60 % har arbete efter 10 år. Vad har det inte kostat att låta henne med fem barn bo i landet, och hur väl har denna integration gått? Är det troligt att Esma nu har mycket lättare att få ett nytt arbete (borgerliga argumentet kring arbete kopplat till integration) med högre kvalifikationer när hon kommit över den s.k. “tröskeln”? Om vi istället tänker oss att Esma varit född i Norge eller Tyskland och kommit hit, är det då troligt att hon haft en större möjlighet även som småbarnsmor att få ett arbete snabbare? När det uppenbart är så stora kulturella skillnader mellan olika grupper, vad är det för fel att redovisa dessa kostnader kopplat mot nationstillhörighet? Kanske är det än mer relevant när fallet diskuterades helt okritiskt som ett lyckat fall på integration, speglar politikernas syn verkligheten?
Blickar man på Ingehhart-Welzels studie från år 1996 kan man se att både Israel och Cypern ligger i mitten av kartan och att Turkiet och andra islamiska länder från regionen är på betydande avstånd. När andra länder kan diskutera känsliga ämnen tåls det att fråga om dessa därför inte satsar på integrationsåtgärder eftersom de uppfattar dem som verkningslösa, där vi i Sverige istället lyfter det till en valfråga eftersom bristen på kritiskt tänkande är stor i vårt land. Sannolikt har bristen på kritiskt tänkande odlat en närmast religiös tro att rätt integrationspolitik kan man få dessa grupper att bli svenskar, eftersom man har inte förstått hur stark den individuella kulturella kraften är; eftersom det är få som skulle uppfatta Esma som en typisk svensk småbarnsmor. När undertecknad stockholmare inte lärt sig prata skånska trots 13 år i detta fantastiska landskap tåls det att fråga om vi beter oss annorlunda än Esma eller palestiniern som inte blir integrerad som israelit? Om nu någon föreslagit att vi med skånska skattepengar skulle försöka integrera denna arma chefredaktör i det skånska samhället finns det säkert många som varit skeptiska till den idén, samma människor tror dock det går lättare med personer som kommer från helt andra kulturer; tåls att fråga varför när studien ovan pekar på precis motsatsen?
Kanske borde Sverige endast prioritera språkkurser eftersom perfekt svenska (eller skånska i undertecknads fall) bryter kulturskillnader? Lars Vilks rondellhund är för övrigt intressant eftersom den mycket väl stämmer överens med den svenska sekulariserade kulturen, det faktum att han lever med livvaktsskydd dygnet runt säger kanske en del om hur lyckade Sveriges integrationsåtgärder varit?