Frågan är uppenbart ställd till sin spets, men trots allt relevant då svenska politiker tycks tro att mer utbildning är lösningen på de attacker svenska judar får utstå. Om nu utbildning och migrationsåtgärder ständigt antas vara lösningen på alla våra problem, varför tror man inte att samma lösning fungerar i mellanöstern; världens kanske mest kända konflikt? Varför tror svenska politiker att man “blir svensk” eller uppträder på ett svensk sätt så fort man passerar rikets gräns? Om vi bedriver öppna gränser mot Mellanöstern, varför avfärdar man tanken att de kulturella problem som finns där följer med de individer som söker sig hit? Om det inte fungerar att utbilda bort antisemitism i delar av Mellanöstern, varför tror vi då att SFI eller medborgarskolan skulle lyckas?
Migrationsfrågan förflyttas till genus
Problemet i den svenska debatten är att å ena sidan fördömer man hatet (vilket är rätt) och å andra sidan vill man ha en politik där man öppnar gränserna för människor från länder där antisemitism utgör norm. Sedan försöker man koppla frågan till genus, vilket är tokigt för vanliga svenska män är inte antisemiter; det här är ett importerat problem (bortsett från några hundra nazister vilka är marginella i antal i en jämförelse). Det faktum att man lagt locket på kring motivet för attacken kring synagogan i Göteborg blir obegripligt för den generella uppfattningen blir då att man vill dölja att det handlar om religiös extremism. Varför sitter det så långt inne att säga att vi har problem på detta område, varför måste det vara stigmatiserat för den som uttalat värnar religionsfriheten? Istället förnekas problemet och fokus läggs på genus. Finns det någon som tror att vi kommer lösa problemet genom att förneka dess existens och dessutom satsa våra resurser än mer generellt istället för specifikt, i den politiska korrekthetens namn? När regeringens politik tycks handla om att placera ut mer vakter så kan man fråga sig om det är där problemet ligger? När man till och med från staten dessutom gång på gång har gett bidrag till organisationer som bjuder in antisemiter, har man rimligen passerat alla gränser för vad som kan anses vara naivt.
“På det här bygget sitter kulturen i väggarna”
Vanligtvis hör man att kultur sitter i väggarna, och anses vara svår att förändra; vilket blir extra tydligt när det handlar om genus då män ofta blir ett slagträ i debatten. Samtidigt påstår gärna samma individer att kulturen är något som “ständigt förändras”, vilket då beskrivs som något positivt som ett argument att montera ner eller utmana svenska traditioner; där vissa gått så långt som att påstå att Sverige inte har någon kultur (Lex Sahlin). Men hur mycket förändras en människas kultur för att man passerar den svenska gränsen? Åsa Romson påstod exempelvis att alla som åkte tunnelbana var att betrakta som svenskar, vilket blir märkligt då hon samtidigt under sin aktiva tid som politiker ville satsa mycket pengar på integrationsåtgärder. Om alla nu vore svenskar, då har vi väl fullständig integration? Vanligtvis så känner ju många också en stolthet över sitt tidigare hemland, och sin inhemska kultur (vilket borde anses vara både okej och odramatiskt). Varför tror vi att alla är intresserade av att byta bort sin kultur och med öppna armar anamma den svenska, uppenbart argumenterar politiker som att detta vore självklart? För vissa är det säkerligen väldigt viktigt att kunna kalla sig svenskar, men är det så för alla? Komikern Özz Nûjen påstod exempelvis i en debatt med Alice Teodorescu att han kommit till Sverige för att fortsätta vara kurd (en okej uppfattning att ha i en demokrati). Vilket således blir diametralt mot hur många politiker ser på integration eftersom Nûjen, en lyckad och omtyckt medborgare i vårt land, samtidigt enligt deras synsätt inte borde betraktas som “integrerad” då han anser sig vara kurd (även om han tillägger att han också ser sig som svensk).
Är utbildning alltid svaret på kulturkrockar?
Tittar man på den socialistiska planhalvan är det numera mycket vanligt att många debattörer slutar resonera demokratiskt, “läs dessa böcker sedan kan vi diskutera”; dvs. motdebattören måste besitta den “sanna” läran innan yttrandefriheten erkänns. Däremot tåls det att fråga om kulturskillnader är en fråga om okunskap, varför tror vi att dessa kan utbildas bort? Ska man kunna ändra i en kultur måste utövarna känna att man har ett behov och en vilja till förändring (det gäller både på individnivå eller i en grupp där en chef föreslår nya rutiner), och det är ganska tydligt att många ger uttryck för sina tidigare hemländers kulturer även i Sverige. Den amerikanska tanken där man sätter ett högt kulturellt värde i att vara amerikan erbjuder således en identitet och kultur, medans vi i Sverige har problem att sjunga nationalsången på nationaldagen med risk att bli kallade rasister. Kanske är de journalister som tycker sig arbetat hårdast för integration, genom att kritisera eller utmana odramatiska och trevliga svenska traditioner de som verkligen skadat integrationen eftersom dessa försvårat för människor (inföding som inflyttad) att känna sig som stolta svenskar. Måste man vara rasist för att vara s.k. “stolt svensk” eller som Ulf Kristersson säga “I Sverige talar vi svenska”, dagen är kanske kommen att helt inta en avdramatiserande inställning eftersom dessa uttalanden uppenbart inte hetsar mot andra? Det är väl självklart att man ska kunna vara stolt över sitt land, och att vi i Sverige talar svenska; oavsett varifrån man kommer? Att således tro att man kommer kunna få bort kultur genom utbildning är fel, när man dessutom klumpar ihop människor i utsatta områden är det än mer svårare. Således återstår en lösning, och det är tough on crime och att börja tala väl om svensk kultur och hålla på traditioner genom att vara inbjudande.
Är man antisemit och gör sig skyldig till attacker mot människor av judisk börd bör man mista sitt medborgarskap; ev. uppehållstillståndet bör ryka redan på plats om man tas på bar gärning. Svenska medborgare som inte invandrat bör vi istället ge mycket långa fängelsestraff, i det här landet håller vi ihop. Vi måste stå upp för vår grundlag religionsfrihet, det är således inte okej att i Sverige uttrycka sin avsky eller mordhota judar för att man har kopplingar till ett annat land där den sortens tankar är norm; således måste vi även innefatta dessa grupper i “hets mot folkgrupp” och börja döma. Att inte vilja ta in att många migranter är antisemiter är fel, vi kan inte längre titta på när våra medborgare av judisk börd inte längre kan vistas i vårt land; dessa äger samma grundlagsskyddade rättigheter som du och jag.
Alice Bah Kunhke menade på att vi lever i en “mardröm” (ett ord som tycks förekomma ofta när hon beskriver olika händelser), det är en uppfattning som det finns substans i, men det är dags att med lag slå vakt om de människor som just nu riskerar sina liv. Det är dags att kavla upp ärmarna och göra livet synnerligen svårt för de som manar till våld.