Som vanligt när det kommer till den socialdemokratiska regeringen säger man en sak trots att verkligheten säger något annat. Man säger att vi har en av Europas stramaste lagstiftningar, trots det delade vi ut 119 577 uppehållstillstånd 2019. För socialdemokratiska väljare som varken läser alternativmedia eller själv studerar siffrorna är detta uppgifter man blockerar, ty regeringen påstår att vi har en stram lagstiftning och inte längre är en magnet. Därför är det intressant när partiledaren Jimmie Åkesson (SD) reser ner till den turkiska gränsen för att fråga vart dessa personer kommer från och vart de vill åka, och många tycks svara Tyskland och Sverige. Vi har alltså åter en situation där s-regeringen säger en sak, och verkligheten visar något annat.
“Den humanitära stormakten”
När svenska staten upprättar en hemsida där man berättar om hur mycket bidrag man kan få som migrant, måste man förstå att den sortens uttalanden blir en pull-faktor till Sverige. Det faktum att man går ut och kallar sig humanitär stormakt, trots att humanismen bygger på att stapla människor på hög i utanförskapsområden; gör ändå att människor söker sig till Sverige. Desto mer förmåner och gratissaker som alla arbetande får betala via skatten, ju fler kommer söka sig hit eftersom man gärna vill fixa till sina tänder så när som gratis eller få andra fördelar. Det här är simpel logik. Att som vänstern helt bortse från dessa faktorer, och kanske gå så långt som att marginalisera denna effekt är mycket verklighetsfrånvänt; för hade de haft rätt hade människor sökt sig till exempelvis Polen eller Ungern där förmånerna är få.
Splittringen i samhället ökar ju fler som kommer
Att man ger vissa grupper specifika förmåner som andra ska betala är en grogrund för irritation, det är inte konstigare än när man höjer skatten för människor med arbeten för att de som inte vill jobba ska kunna fortsätta rulla tummarna. Den sortens politik slår isär samhället, eftersom den arbetare som inte vill betala görs ansvarig för att andra ska ha det sämre; en minst sagt hatisk och cynisk retorik. Aldrig lyfter svenska politiker det egna ansvaret för sin egen försörjning, “om man kommer hit ska man försörja sig själv”; istället tvingar man av politiska skäl in flyktingarna i ett socialistiskt tankesätt där dessa helt fokuserar på sina rättigheter. Där man är “kränkt” eller diskriminerad om någon ställer det minsta krav. Är det konstigt landet har allvarliga problem?
“Man flyr från krig”
När vi lyssnat på regeringen har vi hört att alla flyr från krig och man försöker få det att låta som att alla är ingenjörer, man har till och med gått så långt att man omdefinierat vad som anses vara akademiker; där koranstudier eller teaterkurser numera kan få en individ att på pappret framstå som högutbildad. Man förstår inte att arbetsmarknaden utgör facit, hur många företag efterfrågar en koranutbildad individ utan övriga “akademiska” meriter; när sedan såg du “skriftlärda sökes” utanför H&M? När Åkesson talar med människor på plats vid den turkiska gränsen kommer man exempelvis från Iran och Marocko, länder som inte befinner sig i krig. Det är alltså andra faktorer än krig som spelar in, drömmen om ett annat liv; det vi kallar ekonomisk flykting. En dröm som dock inte är möjlig eftersom vår arbetsmarknad inte efterfrågar dessa människor, utan där ett definitivt utanförskap i en segregerad betongförort är att vänta med risk för kriminalitet för att ens kunna få en inkomst.
Vill vi vända skutan måste vi få ett skifte där vi helt pratar skyldigheter och inte rättigheter, kanske ska vi helt slopa ordet rättigheter i alla våra broschyrer. Vill man bli en del av Sverige måste man både kunna försörja sig själv och sin familj förutom att behärska språket. Att man som advokat och engagerad socialdemokrat polisanmäler Jimmie Åkesson för att han säger att landet är fullt, säger en del om hur man ser på både yttrandefrihet och vilken realistisk möjlighet dessa människor har att bli en del av Sverige. Advokat Behrang Eslami behöver inte ta något ansvar, tvärtom är han någon som tjänar mer pengar ju fler kriminella han har att försvara; att han därför agerar som han gör är föga förvånande. Sedan går det utmärkt att sitta upp på den höga hästen och säga att andra saknar hjärta, medans man själv ser bankkontot expandera. Tittar man på ett debattprogram idag är det tydligt att det vimlar av människor som inte vill betala något själva men är otroligt generösa med andras pengar, där förmögna eller företag ska stå för all den solidaritet dessa kväker ur sig.
Det är därför dags att vi börjar syna alla som pratar om solidaritet, hur mycket bidrar man med själv? Är man arbetslös och vill öppna gränsen borde man kanske få en fråga varför man inte betalar något själv utan lägger denna kostnad på andra? Har man vänner som uttrycker att Sverige inte alls är fullt, varför inte offentligt erbjuda hjälp att hitta migranter som kan flytta in hos dem? Är det en orimlig tanke att de som skriker högst om solidariteten tvingas bekänna färg i sociala medier?