Under det senaste åren har det blivit politiskt trendigt att påtala hur politiskt tjusig man själv är, samtidigt som man kritiserar andra människor på “bristande värdegrund”. I veckan som gick nekade ledningen på Stockholms Stadsmission en gåva från Sverigedemokraterna på 85 000 kr eftersom dessa inte delade deras värdegrund, beslutet känns obegripligt när ledningen inte är de som sitter hungriga på stadens gator. I det vidare perspektivet kan man fråga sig om stadsmissionen har råd att negligera var fjärde femte gåva, eftersom den relativt sett kommer från en Sverigedemokratisk sympatisör? När man som ledning är tjusig på andras bekostnad (vi utgår från att den som svälter äter oavsett vilken värdegrund gåvogivaren har) och hänvisar till värdegrund äventyrar man på lång sikt de utsattas stöd eftersom man startar en konflikt med en stor del människor i landet.
Lex Otto von Habsburgs begravning
När den sista kronprinsen av Österrike-Ungern begravdes för några år sedan gjordes det efter en gammal tradition, något som värdesätts i andra länder; men som i Sverige numera utmanas med nya “spännande” nymodigheter. Ritualen inleds med att kistbärarna samlas utanför kyrkan och bankar på dess port, varav prästen på insidan frågar vem som vill in. Begravningskortegen svarar då att det är Kronprins Otto av Österrike-Ungern (eller vem det nu månde vara), hertig av, greve av… osv. varav prästen svarar att honom känner vi inte. Kortegen knackar återigen på dörren varav prästen frågar vem som vill in, och får till svar att det är Dr. Otto tidigare parlamentsledamot, andra civila utmärkelser osv.; varav prästen återigen säger honom känner vi inte. Vid tredje försöket på vem som vill in svarar kortegen kort, Otto, en dödlig och syndande människa varav portarna genast öppnas.
Vi är alla dödliga syndare oavsett vilken s.k. “värdegrund” vi besitter
Även i det tjusigaste av tempel har personer avslöjats som inte följer den prosa de predikar för andra. Numera finns det människor som blivit så pass politiskt hjärntvättade (utan att själva förstå det) att de raderar människor som de känt ett helt liv, för att de avviker från idén om fullständigt öppna gränser. Dessa människor är dessutom så radikala i sin uppfattning att de helt lämnat demokratins fundament, dvs. dialogen om olika förslag följt av votering om vilken politik som samlar mest stöd. Istället har det blivit norm att agera auktoritärt och klippa kontakten med oliktänkande, fenomenet är även vanligt i väldigt extrema sekter där familjer splittrats av samma fenomen; nyligen rapporterades det även om en Stockholmspolitiker som öppet kallade sin far för “kräk” på twitter för att han läste tidningen Fria tider. Diskussionen om bristande värdegrund har på många sätt försvårat för ledare att fatta bra beslut eftersom debatten inte längre är saklig utan istället emotionell med en massa tyckare, individer som inte behöver ta ansvar för sitt orerande och twittrande. Därför måste vi börja prata med varandra och inse att alla svenskar har rätt att ha olika uppfattningar hur våra skattepengar skall förvaltas, samt hur mycket vi borde lägga på migrationssektorn (vilket numera är att betrakta som vattendelaren i svensk politik).
Rationella ledare behöver verklighetsbaserade underlag
Hur effektivt används dessa pengar idag, hur många integreras och till vilken kostnad? Vad kostar vår migrationspolitik i sin helhet? När såg vi senast siffror på dessa områden som folket fick ta del av? Dessa ämnen är fullständigt tabubelagda, och den som gräver i dem skulle genast bli beskylld över att fiska i grumliga vatten, hur kan det vara så? Det faktum att vi inte kan svara på dessa frågor innebär dessutom att oavsett s.k. “värdegrund” kan vi som väljare inte fatta rationella beslut baserat på fakta; eftersom debatten är helt styrd efter värdegrund istället för riktiga siffror och verkligheten. Vi kan alltså befinna oss i en bisarr tillvaro där en person som har relevanta siffror, baserar sina beslut och politik efter dessa, blir anklagad för bristande värdegrund (inte sällan av politiskt tjusiga kändisar eller privatpersoner som dessutom saknar relevanta siffror, och istället helt bildar sina uppfattningar utifrån egna känslor och facebook-likes).
Vi har alla därför ett ansvar att sakligt ifrågasätta alla som kritiserar andra med argumentet bristande värdegrund genom att be dem presentera sina källor, dvs. diskussionen måste återföras till det sakliga planet. Det är varken kontroversiellt eller tecken på rasism att vara för en begränsad migrationspolitik, eller ifrågasätta enorma kostnader; därför är det viktigt att frågan avdramatiseras för att få fram riktiga siffror för att folket ska kunna fatta beslut. Centerpartiets förslag om “30 miljoner invandrare”, bör således ställas i relation mot realistiska siffror istället för den emotionella tävlingen i vara mest politisk tjusig. Är det exempelvis rimligt att vi betalar mer för migrationspolitiken än rikets försvarsmakt? Säkerligen finns det säkert människor som reagerar på att formuleringen ställer två grupper mot varandra, det är dock rimligt att tro att dessa aldrig budgeterat något i sitt liv; då budgetarbete innebär att man ställer olika budgetposter mot varandra.
En person som kan backa upp sina åsikter med relevanta fakta ska aldrig behöva anklagas för en bristande värdegrund av personer som helt saknar insikt. Vi är alla dödliga syndare, att således anse sig förmer än andra människor pga. sin egen emotion, fantasi och högt ställda s.k. “värdegrund”; förtjänar saklig kritik.