De senaste sex månaderna har många journalister och även ÖB givit uttryck för att vi bombarderas av desinformation från främmande makter. Om det är sant är det oerhört allvarligt, dock är det av största vikt att man inte blandar ihop desinformation med rätten att tycka olika. Nuförtiden ger många journalister uttryck för att man står för förfärliga åsikter om man t.ex. anser att Sverige bör lämna EU, ifrågasätter global uppvärmning, inte hyllar Hillary Clinton, ställer sig kritisk mot frihandelsavtal, värnar neutralitet framför NATO-anslutning eller inte ställer upp på miljöpartiets migrationspolitik. Listan kan göras lång, vissa instämmer i allt; andra i något eller ingenting. Samhällen som är helt strömlinjeformade där endast en åsikt är socialt accepterad är samhällen som har problem under ytan; människor är i grunden olika och det behöver inte vara något negativt. Dock måste vi alla försvara rätten till det fria ordet.
Kulturella åsikter – uppifrån och underifrån
Problemet med dagens synsätt är att media och politiker försöker uppfostra medborgarna hur de ska tänka, media och politiker trycker alltså åsikter och kultur nedåt till befolkningen. Tycker man annorlunda anses man ha fel åsikter, och är numera någon man ska radera i sociala medier. Motsatsen när politiker fångar upp åsikter som folket besitter, kallas “populism” och anses vara något negativt. Snarare borde man inse att man som politiker ska representera väljarna, dvs. lyssna och företräda. Frågan ställs t.ex. på sin spets i Storbritannien när nu politiker som inte vill lämna EU funderar om de ska rösta efter valresultatet eller inte. Vi behöver alltså fler politiker som tar vanligt folk på allvar, inte politiker som sedan länge allierat sig med mediekåren och struntar i vanligt folk så länge det inte är valtid. Hur partisk blir granskningen när man å ena sidan själva orerar om oberoende granskning, men å andra sidan dricker rosé med de man är satt att granska under Almedalensveckan? Donald Trump vann inte valet pga. att han “kanaliserade missnöje”, hade “röstsupport” från Klu Klux Klan-ledaren Duke, eller pga. av “vita mäns frustration” (vilket är det media talar om). Donald Trump (och även Bernie Sanders) förstod vad folket inte ville ha dvs. åsikter uppifrån, big banks, big goverment, big politics osv; hur vida det nu blir realpolitik återstår att se.
Vilka är det egentligen som befinner sig på ett sluttande plan?
Numera finns det ämnen där yttrandefriheten kan anses hotad eftersom de strider med åsikterna ovan. Är man EU-skeptisk är man plötsligt “odemokrat”, tror man att uppvärmningen handlar om naturliga cykler eller en mix av växthuseffekten är man plötsligt inte naturvän, ogillar man Clinton hatar man kvinnor (är man dessutom vit man?… zu hilfe, zu hilfe…), är man mot frihandelsavtal med USA vill man göra människor arbetslösa, är man inte för en NATO-anslutning stödjer man Putin, och ställer man inte upp på miljöpartiets (åtminstone tidigare) migrationspolitik är man inte humanist. Varningsklockorna bör ringa i ett samhälle när det finns problem i att yttra legitima uppfattningar pga. att det sociala priset blir för högt. Marcus Birro åt lunch med en Sverigedemokrat, det kostade honom både jobb och anseende; hur rimligt är det i en välmående demokrati? (oavsett om man är Sverigedemokrat eller inte).
Yttrandefrihet vs. desinformation
Betraktar man yttrandefriheten som central måste man alltså kunna tillåta att man tycker olika. När man istället läser att personer ger uttryck för att desinformatörer försöker hindra en svensk NATO-anslutning måste man fråga sig vart gränsen går. Är man desinformatör om man ifrågasätter ett svenskt NATO-medlemskap? Eller handlar det egentligen om att de som använder detta begrepp kopplat mot olika politiska frågor egentligen själva har en tveksam syn på både demokrati och yttrandefrihet? I en demokrati är det lika mycket rätt att debattera för eller emot något, och det finns nästan alltid två sidor av myntet. Därför kan det aldrig vara rimligt att vissa anser sig försvara demokratin genom att själva vilja begränsa den för andra. Det är oerhört viktigt att försvarsmakten hindrar utländska intressen från att styra den inhemska svenska debatten, men priset får aldrig bestå i politikers kompromiss av vår egen yttrandefrihet eller rätten till egna uppfattningar. På samma sätt är den som påstår att EU-skeptiker är icke demokrater eller desinformatörer, själv någon som inte har en sund syn på demokrati.
För att undvika spekulation och desinformation bör vi medborgare också ställa krav på staten, de ska uppge vad man vet om t.ex. påstådda ubåtar för medborgarna som då kan bilda sig en egen uppfattning. Desinformation kan uppstå pga. spekulation när myndigheterna inte lämnar relevant information. Det är särskilt viktigt när vi lever i ett informationssamhälle, konspiratoriskt lagda människor kommer annars få vatten på sin kvarn. Det är också viktigt att medborgarna ifrågasätter journalister och övriga debattörer när de gör spekulation till sanning, där de sedan bygger argumentation och ställningstagande på dessa “sanningar”. När så sker kan man instämma i ÖB:s uttalande, samt fråga sig vem som egentligen är desinformatör?