Gång på gång under valår hör vi politiker komma med reformer som låter väldigt bra, det är bara det att de är ofinansierade. När vi läser om handikappade människor som får indraget stöd, trots att de riskerar döden; och nu senast ska blinda människor redovisa kvitton för olika merkostnader som man haft för att få ersättning. Samtidigt öser man pengar över andra grupper i samhället, och det tar uppenbart inte slut där; nu vill man införa högkostnadsskydd för tandvård. När många svaga i vårt samhälle har det svårt, är det inte bättre att erbjuda de första lediga pengar på att åter ge blinda och gravt handikappade människor värdiga liv? Vad är det för politiker som tar med ena handen och ger med andra, bara för att antalet personer som behöver tandvård är fler än antalet blinda eller handikappade; betyder inte det att man kan bete sig hur som helst.
Skillnaden på lyx- och livsnödvändig konsumtion
För många gravt handikappade människor är skillnaden mellan hjälp och inte, skillnaden mellan liv och död. Karies vilket drabbar tänderna är smärtsamt, det vet vi alla som någon gång fasat för att lägga sig i den där stolen samtidigt som någon gasar på borren; men vi dör inte av det. Således är det inte bara ett svek att passivt se på när de svagaste får det sämre samtidigt som Myndighetssverige “bara gör sitt jobb” och skär ner, det är ett betydligt större övertramp att gå till val på att erbjuda lyxkonsumtion när andra dör. Ett parti som i sitt namn gör sociala anspråk, men gör andra prioriteringar kanske ska döpa om sig till Maktdemokraterna istället?
Hur påverkar ökande migrationskostnader välfärden?
Den enda rätta ordningen är att börja med alla svenska medborgare som behöver hjälp, den välfärd som sedan blir över är den som avgör hur pass stort ansvar vi kan ta för migrationen. Att göra tvärt om som tidigare, dvs. ta emot människor som lyckas ta sig hit för att sedan begränsa välfärden för samhällets sjuka och svaga är inte värdigt. Det är därför upp till alla friska människor att kritisera dagens utveckling där man på allvar äventyrar människors liv för att man inte vågar diskutera den allt större migrationssektorn. Att bli politiker innebär inte att man kan gå fram med alla goda förslag och hela tiden stå på rätt sida, det har också baksidan att man måste ha ryggraden att sätta ner foten och skilja på vad som är rätt och fel; speciellt när svaga människor far illa i Sverige. Sverige bör hjälpa till och dra vårt internationella solidariska ansvar till stacken, men vi kan inte äventyra våra svagaste i samhället i samma veva.
Politiker utan mål
Till valrörelsen 2014 sände SVT dokumentären “Politiker utan mål” som bland annat handlade om att vi med dagens tillväxt skulle kunna ha dubbel välfärd om 20-30 år, och i slutet av 20XX-talet skulle välfärden kunnat fyr-fem dubblats jämfört med idag. Är det ett troligt scenario när perfekt konkurrens (fler aktörer går in i marknad och pressar ner priset) leder till att det är svårare att tjäna pengar? Hur ser våra blinda, handikappade på dessa prognoser när dessa idag får sina välfärdstjänster indragna? När vi idag har många som inte kan försörja sig själva, eftersom de inte efterfrågas på arbetsmarknaden; är det troligt att kostnaderna kommer stiga för denna grupp? När man dessutom tack vare globaliseringens effekter (inga tullar) nu ser de tidigare stolta Göteborgs Kex flyttar sin fabrik till Riga, med varslade svenska arbetare som följd; är det ett tecken på en fördubblad välfärd? När vänstern går fram med 6 timmars arbetsdag (dvs. reallöneökning då det inte är tal om att sänka lönen), dvs. ökade kostnader; är det att betrakta som en fördubblad välfärd? När företag flyttar ut, istället för att flytta hit (det är inte Riga Kex som öppnar på Hisingen) är det då vi känner välfärdens medvind la dolce vita? När folket samtidigt lånar pengar och är ett av världens mest skuldsatta folk, och vi t.o.m. lånar för att konsumera telefoner (bindningstider); är det så vi ökar välfärden – genom att skuldsätta folket? Har vi fortfarande högkonjunktur och budgetöverskott om det blir svårare att låna pengar?
Det är ett demokratiskt problem om vi ständigt hör olika partier redovisa reformer de inte förklarar hur de ska genomföra. Tandvårdsreformen var Göran Perssons satsning inför valet 2006, något där man helt enkelt försökte muta människor att rösta på Socialdemokratin; nu gör man likadant. EU gör för övrigt på samma sätt, fast där handlar det om att surfa gratis på europasemestern; det faktum att parlamentarikerna inte ens kan lägga egna förslag i sitt “parlament” kommer således i skymundan. Vad är egentligen priset för ett frihandelsavtal inom EU, fråga arbetarna i den varslade styrkan på nya Riga Kex (tidigare Göteborg)? Vad är egentligen priset för att ge gratis vård till papperslösa, fråga den som är döende i en cancerkö?
Så vad är egentligen priset för Strandhälls subventionerade tandvård, fråga de blinda, handikappade eller andra utsatta, dessa vet; tro mig!