Den största dygd en politiker kan ha är att vara pragmatisk, dvs. att kunna lösa problem utanför partiboken om det skulle krävas. Tyvärr har partikulturerna sedan länge piskat bort nästan alla självständiga tänkare och kvar finns istället de ja-sägare som helt okritiskt delar alla uppfattningar ett parti har. Rädslan för att förlora sin privilegierade position är stor, således förvaltar man gamla idéer istället för att yttra nya. Häromdagen presenterade Moderaterna sin skuggbudget med b la fokus på skattesänkningar. Hur i otakt med verkligheten kan man vara? Förorterna brinner, polisen är underbemannad och icke-fungerande, vi lånar pengar i högkonjuktur, barn med speciella behov tappar sin assistans, migrationskostnader som skenar… då väljer Moderaterna att sänka skatten för låginkomsttagare. Som om det vore lösningen på landets problem? Har man förenklat sina förklaringsmodeller till den grad att man tror att människor är integrerade om de bara får ett jobb eller har man ingen annan politik att locka med?
Det eviga pladdrandet om att “man tar ansvar” (i klartext skickar det till någon annan)
Hur vore det om Socialdemokraterna eller Moderaterna tog det ansvaret som de hela tiden påtalar och börjar lösa landets problem? Häromdagen kunde vi t.ex. läsa att Näringsminister Damberg “tar ansvar” och tillsätter därför en Ericsson-samordnare, som skattebetalare kan man glädja sig åt att det inte blev en ännu mer kostsam kriskommission. I en intervju sade han sig ha känt till att detta varit på gång en tid och att han haft kontakt med Ericsson i två år sedan han tillträdde, således blir frågan ännu mer relevant varför man inte tagit ansvar och haft resurser på plats; istället för att stå med skägget i brevlådan när ridån gick ner. När ansvarig minister inte kan berätta vad han personligen gjort för att påverka situationen utan istället tar på sig äran för att teknikföretagen anställer i Sverige istället för i Kina (i en brinnande högkonjuktur) är det lätt att ha synpunkter. Väljarna vill ha svar på hur Moderaterna eller Socialdemokraterna ska få bilbränderna att upphöra och en budget i överskott istället för underskott. Hur kan skuggfinansministern Ulf Kristersson (M) med någon form av trovärdighet kritisera finansminister Magdalena Andersson (S) för att hon lånar i högkonjunktur när man själv går fram med skattesänkningar? Förslagsvis skär man i kostnaderna istället för intäkterna.
Svenska folket är för en hög skatt och vill ha den svenska modellen
Vad man tycks missa är att många svenskar accepterar en hög skatt, men kräver samtidigt utdelning för pengarna. Dagens problem är att vi har en hög skatt samtidigt som vi har stora luckor i samhällsservicen; Norrlands polisbil befinner sig redan på utryckning när larmet kommer, mammografier blir inställda i Blekinge och vårdköerna som är för långa i riket som helhet. När ansvarstagande innebär att någon annan ska lösa uppgiften tycks politiker leva under tron att skjuter man till mer pengar kommer problemen försvinna. Detta blir uppenbart när Migrationsverket fokuserar på att byta sin logotype till en kostnad på nästan 5 miljoner kronor, eller när 2,8 miljarder i budgeterade traineekostnader för 20 000 “jobb” resulterar i 125 jobb. Vem tar ansvar för ett sådant fiasko, arbetsmarknadsminister Ylva Johansson tycks ha fortsatt förtroende och inget misstroendevotum har lyfts? Hur är det ens möjligt? Svenska folket är villiga att betala skatt för att få gratis sjukvård, eller hjälp till arbete, eller en skola där barnen lär sig något; vi är dock inte villiga att betala för att se pengar eldas upp i stora svarta hål där vi inte får valuta på våra pengar. Detta innefattar t.ex. ett Karolinska sjukhus i samma prisklass som ett Burj Khalifa eller stödstrumpor för en halv miljard.
Strukturella problem på arbetsmarknaden
När Fredrik Reinfeldt vann valet för 10 år sedan hörde man ofta att det inte var lönsamt att arbeta då bidragen var för generösa. De absolut relevanta reformerna är redan gjorda på detta område, idag handlar det snarare om att arbetsmarknaden är för tuff och många saknar rätt kvalifikationer. Denna problematik kommer inte en skattesänkning för de lägst betalda komma till rätta med, snarare handlar problemet att det inte finns arbeten i tillräckligt hög utsträckning. När politikerna dessutom talar om att läkare får jobb, blir det något ohederligt eftersom akademiker inte utgör en grupp som är svår att integrera; istället är problemet att många personer knappt gått i skolan som flyttat hit. Dessutom finns det arbetsgivare som beter sig bedrägligt. Uppenbarligen har vi problem med distansförsäljning mot äldre människor, och personer som inte förstår att dom ingår avtal; vilket genererar enklare arbeten men samtidigt leder till bedrägerier. Kanske bör vi “diskriminera” äldre över 70 år och ge dem 3 månader istället för två veckors ångerrätt kring distansförsäljning (telefon etc.).
Om det är någon grupp som ska ha en skattesänkning är det landets pensionärer som idag betalar högre skatt än de som arbetar. Detta borde vara första prioritering för partier som kallar sig rättvisa. Jobbskatteavdrag och andra skattesänkningar är en tanke som väljarkåren betraktar som politiskt död. Vill moderaterna återkomma i regeringsställning med någon form av trovärdighet bör de fokusera på alla problem som just nu drabbar landets medborgare, det är en taktik som vinner val. Vill socialdemokratin få förnyat förtroende bör de reglera och redovisa att våra skattepengar går till den samhällsservice vi betalar för; istället för dagens svarta hål.