Häromdagen förklarade Ebba Busch Thor i tidningen Dagen att Sverigedemokraterna inte var rasistiska, idag har hon efter påtryckningsmedel ändrat sig och menar på att de är rasister. Om vi bortser från själva sakfrågan dvs. om partiet är rasistiskt eller inte handlar politik om att inge trovärdighet. Det är sannolikt bättre att stå fast vid sitt uttalande, än att göra en helomvändning för att man får kritik; eftersom velande är ett dåligt tecken hos en ledare. När partiet dessutom är väldigt litet är marginalerna små att spela på, och därför än mer viktigt att faktiskt inge trovärdighet. Dessutom kan man fråga sig hur många som kommer tro att man menar allvar om man i en värderingsfråga kovänder 24 timmar senare dvs. hur många tror egentligen att hon bytt åsikt?
Vikten av att stå rakryggat i debatten
Hmm då ska vi se här, kärnkraft för eller mot? Vi är för. Sa du för?!? Nej! Nja! Eh jag, för? Emot menar jag såklart! Har man väl börjat ifrågasätta vilken tyngd någon lägger bakom sina ord, blir det lätt att spekulera i vad olika utspel egentligen handlar om. Vill man göra detta för att det vore bra för landet eller handlar det om att framstå som att man gör något? Nuförtiden har både journalister och politiker börjat svänga sig med det så trendiga ordet “signalpolitik”, en handling som endast ökar politikerföraktet. Uppenbarligen tycks det politiska etablissemanget fundera på vilka signaler man ska sända till väljarna istället för vad man vill åstadkomma konkret, vilket är en utveckling som är fullständigt upp och ner.
Lex Jimmie Åkesson
Det är troligt att Jimmie Åkesson har klurat ut dessa svagheter, och är således supertydlig vad han vill göra i en rad frågor där övriga ägnar sig åt signalpolitik. När våra förorter brinner handlar hans förslag om rena polisiära åtgärder, medans andra partier (kanske inte alla varje gång) står och pratar om vad detta kan bero på (höjda busspriser, eller posten har lagt ner osv.). Vi tog nyligen upp fenomenet i vår artikel om verklighetsbilder istället för lösningar. I kristider vilket vi lever i (trots att Stefan Löfven menar på att vi inte har någon poliskris), efterfrågar väljarna konkreta lösningar eftersom man är trött på prat, nedtoningar eller att man sopar problem under mattan. Åkesson tar flitigt debatten, framstår som konkret och har numera högt förtroende på 30 % befolkningen . Detta är visserligen lika mycket som Anna Kindberg Batra (AKB) och Stefan Löfven men Åkessons trend är uppåt och deras är nedåt. Expressens beskrev innan sommaren AKB:s siffror på 34 % som succésiffror; en ledande fråga är hur 34 % är succésiffror om det krävs 50 % för att bilda regering? När Alliansen dessutom är större än 34 % har AKB inte ens förtroende i de partier som har henne som statsministerkandidat, hur kan detta vara en succé? Det är snarare divisions 3 siffror jmf. med Fredrik Reinfeldt som hade ca 60% när det gick som bäst och Kungen som oftast ligger mellan 60 och 70 %.
Förtroende som funktion
Om det är något vi som redaktion lärt oss är det hur förtroende fungerar och byggs. När man startar en ny tidning är det oerhört svårt att hitta personer som kan tänka sig trycka like och ge stöd till tidningen som helhet, medans man som läsare inte har några problem att lägga en like på en enskild artikel. Slutsatsen som ligger nära till hans handlar om att man inte riktigt vill riskera att associeras med någon vars åsikter man inte riktigt kanske kan stå för i ett senare sammanhang. Således har vi insett att det kommer ta tid att bygga upp en läsarkrets, men samtidigt så tror vi att desto fler artiklar man läser desto mer tillit kommer man att våga ge oss som tidning och till slut kanske vi får vår läsares officiella förtroende (dvs. like). Därför är vi oerhört tacksamma för alla som visar tidningen sitt stöd! På samma sätt är vi medvetna om att förtroendet snabbt kan raseras om vi skulle ge uttryck för en åsikt vi inte hade kunnat backa upp med fakta. På samma sätt fungerar ett parti som Sverigedemokraterna som vuxit fram långsamt, man har vunnit fler och fler röster genom att faktiskt inge förtroende. Därför är också Åkessons siffror betydligt starkare som visar trendmässig uppgång jmf. med de andra som visar nedgång. Det går nämligen fort att rasera förtroende och långsamt att stärka det. Dessutom har det åtminstone funnit ett socialt stigma (högt pris) att komma ut som Sverigedemokrat, detta har helt säkert gjort många sympatisörer hårdhudade för kritik. Det är således troligt att argumentet att trycka rasist i pannan på partiets företrädare inte påverkar deras siffror, deras sympatisörer är redan övertygade om att partiet inte är rasistiskt.
Därför blir det också totalt kontraproduktivt för de andra partierna att diskutera om Åkesson är rasist eller inte, de som väl känner förtroende för Åkesson kommer inte att påverkas av att AKB och Ebba Busch Thor påtalar rasism. Den dagen de eventuellt går tillbaka kommer det att vara för att deras efterträdare kanske har läst Oberoende Förnuft och således bytt från tatik från verklighetsbilder till att istället diskutera konkreta lösningar på svåra samhällsproblem. De valberättigade i detta land efterfrågar nämligen politiska ledare som har en åsikt och backar upp den, och sedan står för den när det stormar. Velande retorik är sannolikt den sämsta egenskap man som politiker kan bli förknippad med.