På senaste tiden har hemliga ljudupptagningar och filmsekvenser börjat spridas på webben. I Oscar Sjöstedts fall uppstår ett intressant fenomen, skillnaden i vad vi ser i filmen och hur media återberättar det. Det faktum att man driver med nazister blir till att man driver med judar, vilket gör det hela ännu mer allvarligt. Det finns andra exempel som “järnrörsfilmen” med herrarna Ahlmqvist, Ekeroth och Westling där det kanske värsta övertrampet helt lämnats åt sidan för mer aktuella politiska ämnen som kvinnohat och rasism. Men den kanske viktigaste frågan handlar om hur vi ska förhålla oss till vad som sägs privat respektive offentligt, och om man kan dra paralleller mellan humor och person (dvs. politiska värderingar)?
Case: Oscar Sjöstedt
I filmen som upprört många människor återberättar Sjöstedt en händelse som utspelats på ett slakteri på Island där han tidigare arbetat. Där berättar han om fyra stycken “galna nazister” som inte kunde vistas i Tyskland, och att dessa “heilade” när de fått sprit i kroppen. Historien som uppenbarligen är bisarr gör att alla skrattar, och sedan fortsätter berättelsen om ett får som trillat ner från taket där dessa figurer ska ha sparkat på det och symboliskt kallat dem för “die juden” varav skrattet fortsätter om hur bisarr historien faktiskt är. När då media väljer att vinkla det som att Sjöstedt gör sig lustig över judarna, när det är uppenbart att han gör sig lustig över bisarra nazister kan man fundera på om det är rätt mot någon som är folkvald. Ur demokratisk synpunkt bör vi vara ytterst noggranna i hur politiker framställs, speciellt om de uppenbart är ute på tunn is; eftersom det är större värden på spel. Är det t.ex. rimligt att man (i public service dessutom) refererar händelsen som “skämtade om att sparka på djur, som man låtsas är judar”? Väljarna är inte dumma, och än mer viktigt är det med journalistisk hederlighet. Visserligen är videon direkt olämplig, men är det rimligt att media övertolkar saker för att komma åt politiska motståndare? Handen på hjärtat har vi nog alla dessutom skrattat åt olämpliga skämt, eller andra bisarra saker som dragits för nära vänner; men frågan är hur mycket det säger om oss som människor?
Skratta när någon slår sig på tv jämfört med verkliga skador
Tar man t.ex. tv-program som dolda kameran, eller prankvideos som blivit populära på Youtube har vissa inslag handlat om smärta. Uppenbarligen är vi (undertecknad inkluderad) roade av att andra slår sig, eller faller lustigt; innebär det att man kan dra slutsatsen av att vi gillar när andra människor skadar sig? Svaret är nej. Tittar man t.ex. på den sjuke Josef Fritzl som låste in sin familj i källaren spreds en sub-kultur på nätet där folk började skämta om denna oerhört bisarra människa. Fru Fritzl som frågar om maken har “släkt” i källaren innan läggdags osv.? Säger det något om vår människosynen eller vår syn på rättvisa? Kan man verkligen dra slutsatsen att man sympatiserar eller nedtonar Josef Fritzl för att man skämtat om honom? Självklart nej. Således finns det kanske poänger att inte dra allt för stora slutsatser om någons personlighet bara för att man skämtat olämplighet i tron att man varit helt privat. Humor är dessutom ett bra sätt att bearbeta hemska händelser. Hur många visste t.ex. att “kallsupen” var den sista drink att serveras på Estonias bar innan stängning? ^ ^
Case: Järnrörsfilmens kanske allvarligaste aspekter… som aldrig diskuterades
I Sverige har vi sedan länge valt att jaga misstänka och ertappade rasister, och män som hatar kvinnor. I fallet med järnrörsfilmen hamnade därför ett stort fokus på Erik Ahlmqvist som både kallade en ung kvinna för hora, och en invandrare för blattelover. Kanske glömdes dock en av de allvarligaste aspekterna bort när man refererade händelsen. Uppenbarligen är den invandrade killen inte intresserad av bråk eftersom han sträcker händerna rakt ut (något Ekeroth i filmen omnämner som “aggressivt” beteende) medan de tre herrarna går på honom. Hur är det rimligt att den sedermera rättspolitiske talespersonen Kent Ekeroth har fortsatt förtroende (efter viss “timeout”) när han tittar på medans Ahlmqvist är på väg att göra en falsk anmälan om hot? Uppenbarligen är den falsk eftersom herrarna påstår sig vara “ögontjänare”, och dessutom framgår det tydligt att man inte känner sig hotade när man tycker det är “kul att jävlas” mot vederbörande. Hur kan man tillåta att en person med den typen av rättsuppfattning är rättspolitisk talesperson? I jämförelse med andra dumheter som sägs kan mened ge allt från böter till fängelse i max 4 år, handlar det om grov mened kan man dömas till 8 år. Den påbörjade anmälan blev snabbt omständlig, då polisen börjar ställa en rad frågor, så man väljer till slut att röra sig hem skrattandes åt hela händelsen.
På samma sätt kan man också fråga sig om fredagsfräckisar via mail säger något om oss människor? Hur många gånger har man inte fått skämt som är direkt olämpliga, men samtidigt kul när man läser dem i sin ensamhet. Skämt man knappast skulle dra inför en massa människor, eftersom de just är olämpliga. Är det rimligt att göra politik av att någon skickat det vidare till sin sambo? Meningarna går säkert i sär, men fundera själv om du kan stå till svars för varenda ord du skrivit i ett mail de senaste 15 åren. Är det rimligt att någon definierar hela din person för något du kanske skrev för 10 år sedan som inte var helt genomtänkt, eller bör vi döma efter vilka handlingar man faktiskt gör i stridens hetta (t.ex. som att stå och titta på när någon är på väg att göra en falsk anmälan)?