För alla som följt politiken mer ingående är det uppenbart att båda sidor generaliserar och förminskar problem för att vinna billiga politiska poäng. Detta har länge förhalat debatten, och många människor har fått problem att komma in på arbetsmarknaden då de saknat rätt kvalifikationer. Det är viktigt att vi nu försöker göra något, istället för att konstant tala om vad vi ska göra. Det duger inte heller att göra jämförelser med kriget på Balkan och de 90 000 som kom eftersom den sociala skillnaden är enorm mellan ett I-länder som Bosnien och Kroatien och U-länder som Afghanistan och Somalia. Det säger sig självt att Afghaner och Somalier behöver betydligt mer resurser av samhället för att kunna integreras som grupp, möjligtvis kan man dock dra logistiska lärdomar från 90-talet i form av hur man hittar boenden ökar upp skolklasser osv. men mycket längre än så duger inte jämförelserna.
Regeringarna Persson, Reinfeldt och Löfven
När Reinfeldt var statsminister belyste vid ett tillfälle Löfven att arbetslösheten ökade, och försökte göra en billig politik poäng av att detta endast berodde på borgerlig politik. Reinfeldt svarade att arbetslösheten sjönk “för etniska svenskar mitt i livet”, något som fick mycket kritik. Löfven kommenterade t.ex. i SvD “Man pekar ut vissa grupper och säger att det är de som är problemet, utan att ha en tillstymmelse till lösning”. Det vore f.ö. intressant att höra hur han ser på sitt uttalande idag. Det Reinfeldt påtalade innebar i praktiken att vi under 2012 inte klarade av skapa jobb i samma takt som människor invandrade. Sannolikt tyckte också Reinfeldt (och undertecknad med för den delen) att det faktum att den inhemska arbetslösheten sjönk var ett bevis på att regeringen hade situationen under kontroll, vad hade egentligen humanism med arbetsmarknadspolitik med varandra att göra på den tiden? Uppenbarligen fanns och finns det många som tror att desto mer människor man tar in, desto mer pengar tjänar vi. Jämförelsen med en bank som ökar vinsten desto mer pengar desto mer man lånar ut, där man t.o.m. lånar ut till de som inte har råd att betala tillbaka är inte helt långsökt. Men faktum är att både jag och Reinfeldt hade fel i detta hänseende. Den enda siffran som är relevant är total arbetslöshet, dvs. “antal arbetande” delat med “alla i arbetsför ålder”; eftersom de som inte arbetar är en kostnad för samhället. Detta måste vi kunna erkänna utan att det känns kontroversiellt. Visserligen måste man kunna jämföra mellan länder, men arbetslöshet måste vara ett mått som grundar sig på samhällskostnad. På samma sätt måste vi tänka kring flyktingpolitiken med, alla som kommer hit och som vi inte lyckas integrera är en kostnad för välfärden. Regeringen Persson försökte också få situationen att se bättre ut än vad den var, men istället för att titta på olika grupper valde de att förtidspensionera människor från arbetsmarknaden (en minskning av urvalet om vi talar statistiska termer). Faktum är att människor med utbildning och engagemang eller “driv” får jobb idag, däremot är det oerhört svårt att få jobb om man står långt från arbetsmarknaden pga. t.ex. låg utbildning eller att man inte behärskar det svenska språket.
Utsikterna på arbetsmarknaden för asylsökande
Asylfrågan är uppenbarligen ett känsligt ämne. Detta gör situationen för denna grupp än mer angelägen att diskutera; att vara passiv i denna fråga kommer att vålla stora problem framtiden. Det är här och nu vi har möjligheten att göra något, slås denna grupp ut kommer de aldrig komma in i framtiden. De allra flesta asylsökande som har högre utbildning kommer snabbt att lära sig svenska och förr eller lite senare bli en del av samhället, de flesta av dessa kom förövrigt för flera år sedan eftersom de hade pengar att flyga hit (de slapp alltså båtresan över medelhavet). Enligt de senaste uppgifterna har idag ca 50 % av de som sökt asyl sedan början av förra året utbildning lägre än årskurs nio. Det säger sig självt att dessa är väldigt svåra att integrera på arbetsmarknaden. Kanske kan man kombinera grundskola och enklare jobb? Men även om det hade funnits företag som kunnat tänka sig att göra en humanitär insats och anställa någon från ett annat land, kan man fråga sig hur många som är villiga att göra det när minimilönerna är så pass höga som 20 000 kr / månad? Låt säga att man kunnat tänka sig att betala någon 13 000 i månaden, där personen kanske betalat så lite som 1000 kr i skatt så kanske företagen tyckt att kostnaden för utfört arbete och arbetet med integreringen varit värd åtagandet? Ekonomi handlar om att hitta jämvikt mellan utbud och efterfrågan, eller mellan kostnad och intäkt. Dessutom vill jag påtala att det är svagt av Regeringen Löfven att hänvisa till att detta endast är en fråga för parterna (facken och arbetsgivarna) när man helt saknar svar på hur man ska få fler folk i riktiga jobb. Driver man en viss linje är det rimligt att kräva att man kan erbjuda svar hur detta ska gå till? Jag vill också tillägga att resonemanget ovan kan även föras rörande ungdomar eller andra som länge stått långt från arbetsmarknaden, deras fördel är dock att de kan språket.
Vikten av riktiga jobb
Som vanligt med röd politik tänker man sig att man ska höja skatten för alla som arbetar för att finansiera olika åtgärder för de som inte arbetar. Problemet är att detta genererar ineffektiva marknader, med arbeten som inte efterfrågas och som oftast blir väldigt dyra då staten inte sällan helt bekostar dem. Socialdemokratins traineejobb var t.ex. en sådan idé, sjukvården skulle öppna upp för de som stått långt från arbetsmarknaden för att bli underundersköterskor. Detta hade egentligen inte förändrat kostnadsbilden mer än att sjukvårdens kostnader hade ökat, personen hade alltså inte blivit en intäkt, vilket är problematiskt för vår nationella ekonomi. Den viktigaste frågan kring hantering av arbetslöshet måste alltså vara “Hur får vi människor från arbetslöshet in till våra företag?” (dvs. från kostnad till att bli skattebetalare… om än små skattebetalare). Enda lösningen är att göra det billigt för företagen att anställa, dvs. sänka lönerna. Visst detta drabbar Socialdemokratins väljare och LO-kollektivet hårdare än andra grupper, men samtidigt har man tillhört de som varit mest liberala i invandringsfrågan (vilket som sagt i praktiken innebär att utbudet av arbetssökande ökar). Rimligen bör då även denna grupp bidra till solidariteten för människor från andra länder. Detta handlar inte om att företagen har dålig samhällsmoral, vilket fackliga företrädare försöker få folket att tro. Istället handlar det om att företagens primära uppgift är att drivas framåt, och generera vinst genom att vara konkurrenskraftiga. Men det handlar också om att hitta jämvikt mellan kostnadssidan (dvs. lön) och ansträngningen för företaget att ta det sociala ansvaret av en nyanländ. I en marknadsekonomi kommer man inte ifrån att detta bygger på utbud och efterfrågan. Detta behöver dessutom kombineras med två saker, sänkta skatter för lågavlönade (så fler kan leva helt och oberoende på sin lön), samt åtstramning av bidrag för dessa arbeten så människor inte väljer bidrag framför arbete.