Under dagen valde regeringen att gå fram med infört amorteringskrav något som fick borgerliga politiker att gå i taket och kalla reformen för haveri. Vad man från borgerligt håll missar är att Sverige befinner sig i en “fiktiv högkonjunktur”, ett tillstånd b.la. Alliansen försatt oss i när dessa bar regeringsmakten. Samtidigt har den tidigare regeringen prisats för sin politik vid finanskrisen, en politik baserad på kortsiktighet. Den borgerliga Alliansen borde reglerat lånemarknaden när reporäntan sänktes, passiviteten har istället resulterat i skenande bostadspriser byggt på möjligheten att låna mer pengar; istället för det normala – ökade löner. Historiskt har det alltid varit en farlig politik att låta många människor låna utan kostnad samtidigt som man har en prisstegring, marknaden vänder alltid för eller senare och då finns inte tillräckliga säkerheter.
Apropå nonsensretoriken om att unga får svårare att ta sig in på marknaden
En sanning med modifikation, där de debattörer som debatterar på ovanstående vis helt bortser från hur marknaden ser och har sett ut. Om priserna fortsätter stiga tåls det att fråga hur många ungdomar som kommer kunna ta sig in på marknaden över huvud taget? Skulle priserna stiga ännu mer är det kanske en mer rimlig tanke att hyra än att skuldsätta sig för livet? Det största problemet handlar kanske inte om att ungdomar inte har råd att amortera, utan att riskerna ökar desto mer priserna skenar; ett lån på många miljoner är med ett sunt ekonomiskt tänkande att betrakta som en stor risk. En prissänkning kommer således långsiktigt att vara att föredra, eftersom riskerna blir mindre och lånen rimliga att betala tillbaka; även om vinsterna sänks för de som tagit befintliga lån.
En ränteökning är värre än prisfall
Skulle räntorna stiga finns det många människor som snabbt kommer få problem, eftersom man kommer att få problem med likviditeten (pengarna i plånboken); vilket kommer påverka konsumtionen i stort och risken är då stor för lågkonjunktur. Det faktum att många människor har hög skuldsättning, och att befolkningen är bland de högst belånade i världen gör att marginalerna (dvs. likviditeten) blir mindre. När jultiderna närmar sig är det norm att se erbjudanden som bygger på att konsumera pengar man inte har, avbetalningar eller betala till midsommar; alla vill öka sin försäljning. På samma sätt fungerar banksektorn, banken får alltså mer betalt desto mer pengar som lånas ut; vilket fungerar tills låntagarna får problem att betala. Det är därför inte helt ovanligt att man kan se stora vinster inom finansbranschen kort innan en fastighetskrasch. Ett prisfall pga. högre trösklar kring amortering drabbar inte låntagaren eftersom denne inte lånar mer än vad den kan konsumera. Bankirer som är pessimistiska till dagens amorteringskrav ser garanterat problem med “förlorade kundgrupper” (läs mindre vinster), snarare än att vara makroekonomiskt ansvarstagande. En generell prissänkning skulle leda till att många har högre lån än vad dessa har säkerheter för (ofta husets värde), samtidigt kan en sådan smäll mildras om bankerna inte kräver mer säkerhet för befintliga lån; så länge de klarar av sina ränte- och amorteringsåtaganden. Den amerikanska situationen för 10 år sedan förvärrades eftersom bankerna tvångsövertog (trots att många kunder kunde betala både ränta och amortering) många fastigheter där säkerheten minskat i värde, således ökade utbudet med fastigheter kraftigt på marknaden. När så många hus dumpades på marknaden ökade därför bankerna digniteten på fastighetskraschen, utbudet blev för högt och efterfrågan var obefintlig vilket ledde till att köparna kunde sätta priset. Hade regeringen apterat dynamit i en stor del av husen som stod tomma, är det alltså troligt att utvecklingen inte hade blivit så katastrofal som den blivit eftersom utbudet hade behövt minska för att försvara priset (vanlig marknadsekonomi). Hade bankerna nöjt sig med att stå med ökad risk men bibehållen betalning hade inte smällen heller blivit så pass omfattande som den blev.
Ett lån ska lösas genom återbetalning
Den socialdemokratiska regeringen tänker därför helt rätt, lånar man är det viktigt att lånen återbetalas vilket ger både makroekonomisk stabilitet; samt en mer realistisk prissättning. Dessutom innebär lösta lån att man kommer att ha tillgångar på ålderns höst, vilket kan innebära en buffert att använda för berikande upplevelser. Dagens reglering är således sund eftersom det är moraliskt feltänkt att skattebetalarna ska stå för risken för ett spekulativt lånerace, när dessa garanterar bankernas vidlyftiga utlånande (se begreppet Moral Hazard).
När man från borgerligt håll således tar strid för bankernas vinster, begriper man knappast att bankerna inte alltid agerar i medborgarnas makroekonomiska intresse; dessa representerar sina ägare oavsett hur mycket man betalar till idrottsföreningar. Det är därför viktigt att politiska partier redovisar sina bidrag, eftersom politiker borde se viktiga makroekonomiska frågor opartiskt. Sverige måste således få stopp på fastighetspriser som ökar pga. att bankerna vill låna ut pengar, dessutom behöver vi vara försiktiga med att bygga för mycket då vi annars riskerar att få för många bostäder på marknaden (med mer sjunkande priser som följd). Det är dessutom bättre att kommuner säger nej till att husera flyktingar de inte har plats för, än budar upp priset på vanliga fastigheter eftersom vanliga människor då skuldsätter sig mer. Ett amorteringskrav är dessutom bättre än att avskaffa ränteavdraget, eftersom det vore att betrakta som en ränteökning enligt ovanstående modell, en sådan reform behöver slussas ut försiktigt under många år. Det värsta vi kan råka ut för är när många människor inte har råd att betala sina räkningar och tvingas tvångssälja sina fastigheter med förlust, eftersom det både kan utlösa en fastighetskrasch samtidigt som många får skulder för livet; att således införa amorteringar för att minska riskerna för nya kunder är en mycket klok politik.