Partiledardebatterna är alltid intressanta att följa, men ofta missar media att ställa de riktiga viktiga följdfrågorna. Frånvaron av dessa gör att vi ofta får svar som kanske låter bra, men funderar man något varv till på ämnet är det uppenbart att det saknas verklighetsförankring bakom uttalandet. Ett bra exempel är t.ex. statsministerns garantier att det ”råder nolltolerans mot stenkastare”, vilket blir väldigt verklighetsfrånvänt när vi alla läser om attacker på räddningstjänst och polis i allt från små orter som Gislaved till storstäder. Nolltolerans förknippar nog många människor med utdömda kännbara straff, en fungerande rättsstat; än snarare nedlagda polisutredningar. I en sådan utopi accepterar man inte våldsbrott och således håller man ordning på stadens gator genom att låsa in buset.
Ideologiska låsningar
Problemet med den svenska politiska debatten är oförmågan att debattera dessa problem sakligt, istället betraktar man dem ur ett ideologiskt perspektiv. Vänsterpartiet pratar t.ex. klass och lönefrågor, socialdemokratin pratar utbildningsinsatser och jobb, borgerligheten om skärpta straff, feministerna om att det är endast män och Sverigedemokraterna väljer att lyfta fram vilket ursprung man har. Sanningen är mest troligt en mix, utanförskapsområden uppstår för att vi inte har kännbara straff, människor är fattiga, för lite poliser, invånare som inte behärskar språket eller har utbildning samt hög arbetslöshet. Problemet när man är ideologiskt låst, vilket dagens partier är; blir att man inte ser helheten och således försvåras de realpolitiska möjligheterna att komma till rätta med problemet. Det är direkt meningslöst att diskutera vem som har mest rätt när ingen är villig att ta in motståndarens argument som också förklarar delar av problemet. Än mer tragiskt är att public service (alltså SVT) inte agerar efter medborgarnas bästa, istället väljer man att haka på i tävlingen om vem som har mest rätt. Det naturliga vore att man ställer väsentliga frågor som handlar om hur man faktiskt kommer överens om en handlingsplan som innefattar alla viktiga faktorer. Kanske skulle Mats Knutsson på SVT ha skickat den socialdemokratiska frågan “Om vi skärper straffen, kan det vara bra med utbildningsinsatser i svenska i dessa områden?”, istället för att i någon mening polarisera debatten?
Den svenska arbetsmarknaden
När vi kan se att arbetsmarknaden blir tuffare och tuffare, är det förvånansvärt att man kan höra lösningar om att fler jobb kommer lösa utanförskapet. Som vi skrev i fredagskrönikan ”Hur dåligt mår det politiska Sverige?” har orden ”ta ansvar” blivit synonymt med att skicka problemet till någon annan. I migrationsfrågan är det alltså de svenska företagen som ska ta ansvaret; men hur många företag är villiga att anställa en stenkastare? Frågan är viktig, för att konkurrensen är oftast väldigt tuff. Tittar man på denna grupp har många mest troligt svårt med svenska språket, man saknar kanske gymnasial- eller högskoleutbildning och tidigare erfarenheter på arbetsmarknaden ska vi nog inte ens tala om. Så vilka företag har man tänkt sig ska anställa dessa och vad ska de göra? När man dessutom inte är villiga att driva igenom frågan om låglönejobb, vilka företag är villiga att betala full lön till dessa individer? En annan relevant fråga är om man på allvar tror att personer som tar till våld mot ordningsmakten kvällstid, aktivt sitter och söker jobb eller studerar under dagtid? Poängen är att det är väldigt bra att få fler arbeten i ett samhälle, men tillfaller dem inte rätt målgrupp tjänar det inte syftet i denna politiska debatt. Dessutom bör man ur sensmoralisk synpunkt ställa sig frågan vad det sänder för signaler om stenkastande ska leda till ett jobb eller förtur i utbildningssystemet?
Är en arbetsgivare rasist för att man inte anställer en stenkastare?
Diskrimineringsombudsmannen har sannolikt mycket att göra dessa dagar, och det är troligt att det är väldigt tufft att få ett jobb i Sverige om man kommer från ett annat land och inte är framåt. Det kan vi nog alla förstå, och vi är många som har stor respekt för de företag och människor som bidrar på detta område. Men det växande utanförskapet beror b la på att politikerna skickat “ansvaret” för sin politik till företagen, som sedan anställer den de finner mest lämplig; vilket alltså inte är stenkastaren. Reflekterar man varför detta mönster uppstår, handlar det främst om att politikerna inte haft svar och migrationsverktyg hur människor ska få jobb; utan man verkar ha trott att detta kommer lösa sig självt. Vi kan alltså konstatera efter de samhällsförändringar som skett att så inte är fallet. Dessutom har ingen officiellt ifrågasatt politikerna utom möjligtvis Sverigedemokraterna, som alla satt stolthet i att inte samarbeta med. Nu verkar det finnas många Sverigedemokrater som bortsett sin restriktiva syn på invandring även har en ganska unken människosyn, detta framgår tydligt när man avpixlar dem som suttit på diverse forum och “skrivit i affekt”. Detta är alltså två helt olika saker, man är inte rasist för att man vill begränsa en ogenomtänkt asylpolitik; man är rasist för att framställa andra människor på ett nedvärderande eller ovärdigt sätt.
Vikten av politisk hederlighet i svåra frågor
Det är för övrigt väldigt lätt att som miljöpartiet förespråka vidöppna gränser, undertecknad hade också kunnat vara tjusig och ställt in sig i kören av “humanister”. När man sedan saknar svaren om hur invandrarna ska bli en del av samhället genom att t.ex. få ett jobb är detta inte bara oansvarigt utan rent farligt när utanförskapet växer. Därför är det oerhört viktigt att alla som förespråkar vidöppna gränser är svaret skyldig hur 1. välfärdsstaten ska ha råd att finansiera alla som inte arbetar, och 2. hur dessa personer ska få ett jobb och lära sig svenska? När media inte ställer dessa följdfrågor utan låter detta passera kan felaktiga ekonomiska påståenden som att vi tjänar på asylinvandringen få sådant fäste att t om en statsminister upprepar budskapet i en partiledardebatt som ett argument. I dagsläget har alltså 60 % inte arbete efter tio år, och det säger sig självt att resterande delen inte kan bära dessa kostnader, således är det viktigt med retorisk hederlighet. Kanske skulle statsministern ha sagt “Vi har inte råd med detta, men vi anser det rimligt att låna pengar utomlands för att finansiera kostnaden”, det hade ingivit respekt; istället för att hävda påståenden som nationalekonomer menar inte är sant. Från vänsterhåll är det oftast oerhört populärt att förespråka att anställa människor i offentlig sektor, men någonstans måste man inse att detta urgröper välfärden då statskassan ska finansiera dessa arbeten. Statsministern och finansministern talar t.ex. ofta om att svensk ekonomi går bra, och det är bra om antalet jobb ökar; men hur kan en ekonomi gå bra om vi tvingas låna pengar utomlands? Om man lånar pengar lever man över sina tillgångar, hur kan man betrakta att svensk ekonomi går bra om vi tvingas låna pengar utomlands i en “brinnande högkonjunktur”? Hur ser det då ut i dåliga tider? Är det t.ex. rimligt att vi har en kostnad för migration som är mycket dyrare än vår egen försvarsmakt? När befolkningen dessutom är oerhört skuldsatt är det väldigt oroande att vi samtidigt lånar pengar, således måste vi minska våra utgifter. Hade Magdalena Andersson varit en ansvarstagande finansminister hade hon t.ex. begränsat utgifterna, ökat intäkterna i form av skatt istället för att tala om att “ladorna är tomma” och istället låna pengar.
Det är aldrig “ansvarsfullt” att skjuta över kostnaden för sin konsumtion på sina barn, det kan vi nog alla instämma i.