Finns det någon som valsat runt mer bland olika ministerportföljer utan kompetens, ett uppenbart svenskt rekord; än Ylva Johansson? Att man som ung kommunist sedermera kan bli arbetsmarknadsminister är minst sagt märkligt, då planekonomi och marknadsekonomi är två diametralt olika skolor. Hon har också varit samordnare för migrationen och ansvarig för etableringsfrågor, hur hon lyckats räcker det med att ta upp en vanlig dagstidning för att bedöma. I Perssons regering var hon också biträdande socialminister, trots att hon är utbildad lärare, men det tåls också att säga att hon i Carlssons sista regering och Perssons första var skolminister.
Att vara eller inte vara i näringslivet, det är frågan!
Stefan Löfven lyfte under presskonferensen särskillt upp att hon varit i näringslivet, vilket är intressant eftersom det företag (Att veta AB) hon blev vice och sedermera VD i var ägt av statliga Kommunförbundet, fackföreningar, samt statliga Lernia. Under hennes tid vid rodret gick finanserna som man kan vänta med en f.d. kommunist som direktör, “satsningarna” var hela 200 miljoner; men när det inte fanns intäkter som matchade “satsningarna” blev det tydligt även för Direktör Johansson att stora “kostnader” (bra ord att lägga in i vokabulären) är avgörande om ett bolag överlever eller inte. Hon lämnade dock skeppet några månader innan förlisningen var ett faktum, men då företaget avvecklades istället för gick i konkurs kan man fråga vems pengar som finansierade kalaset?
Ylvas nya maktposition som komissionär
För alla länder i EU kommer Ylva Johansson bli ansvarig för något politikområde där hon äger möjligheterna att föreslå lagar till parlamentet. De 20 parlamentariker Sverige valt kan sedan rösta ja eller nej till hennes förslag, dessa äger nämligen inte rättigheten att lägga egna (kallas motionsrätt). Därför är det mycket intressant när parlamentariker går till val som Väder-Pär på att rädda jorden eller som Fredrick Federley förändra EU genom att ta fram en heltäckande djurskyddslag för hela EU; när dessa till skillnad från Johansson inte kan lägga egna förslag. Vi har alltså en situation där de som skriver lagförslagen utses utan demokratiska val och där de som ska rösta ja eller nej är de som är folkvalda. Ändå påstås EU vara en demokrati?
Socialdemokraterna är största parti
Att det skulle bli en socialdemokrat var inte svårt att förstå, de är största parti och de släpper inte iväg denna viktiga post till Miljöpartiet som SVT spekulerade i. Efter att vi haft ett “Liberalerna”, ett 4-5 % parti har vi nu fått Sveriges största parti Socialist(demokrat)erna. Problemet med denna utnämning är att strax under en fjärdedel röstade på S i EU-valet, och att posten är så demokratiskt viktig utifrån inflytande att ca 75 % inte röstade på Ylva Johansson. När man således skickas iväg utan att ha en bredare väljarbas, eftersom regeringen äger rätten att fritt lyfta fram ett namn; ska dessa arbeta för Europa och inte för respektive nationalstat. Därför säger det en del om hur Löfven resonerar kring demokrati, när han “informerat” riksdagens övriga partier; det har uppenbart inte varit en diskussion där just Ylva Johansson samlat stöd i riksdagen. Det spelade ingen roll hur vi röstade i EU-valet, vi hade fått Ylva Johansson oavsett.
Hade Sverige varit en demokrati hade man rimligen valt en opolitisk person riksdagen kunnat enas kring, att på eget initiativ knyta det till det svenska valutfallet genom parlamentarisk förankring. När kommissionsordförande Ursula van der Leyen (från Tyska Kristdemokraterna CDU) gick ut mycket tydligt och uppmanade att det både skulle nomineras en man och en kvinna, för att könsfördelningen skulle vara 50/50 kan man fråga sig varför hon inte bad om garantier att det skulle bli en kompetent individ? Ur svensk synpunkt hade ett sådant uttalade varit mer tacksamt. Hur som helst är det därför intressant att Sverige så tydligt går emot van der Leyen och endast utser en kvinna, som vandrat runt i politiska ministerportföljer till synes utan erfarenhet; som har den dåliga smaken att bära en radikal feministisk symbol runt halsen på presskonferensen.
Man kan därför dra slutsatsen att de väljare som Johansson representerar är ca 12 % eftersom symbolen exkluderar hälften av den svenska befolkningen (männen). Ur demokratiskt perspektiv är det dock positivt, vi har gått från att ha en figur som inte representerat 95 % till numera inte representera 88 %. Vi kan därför konstatera att valet av Ylva Johansson är en positiv utveckling för demokratin med hela 7 %-enheter; när hade vi en sådan “positiv” ökning sist?