Även om Sverigedemokraterna ökat kraftigt i valet och regeringspartierna backat måste man i Sverige titta på blockens förändring jämte varandra. Här har egentligen ingenting skett utan de rödgröna är fortfarande störst, med alliansen på andra plats; även om det Sverigedemokratiska blocket växt. Således har ett intressant läge uppstått, 2014 var man inte intresserad av att ta makten utan lämnade över den till regeringen Löfven utan att ens förhandla; men nu är man uppenbart sugen? Det faktum att Alliansen nu är villiga att ta makten gör att man kan betrakta 2014-2018 som fyra bortkastade år; för maktpositionerna är egentligen oförändrade; det enda som tycks ha förändrats är allianspartiernas inställning.
Positivt att partierna slåss om makten
I normala länder försöker oppositionen ta makten, därför är det positivt att Alliansen vill avsätta regeringen Löfven; men läget är uppenbart låst. Under den tidigare mandatperioden har allianspartierna lagt ner sina röster i de förtroendeomröstningar som skett mot Regeringen Löfven, därför är den nya inställningen intressant; särskilt eftersom blockens proportionalitet är oförändrade.
En allians som inte försöker ta makten har ingen framtid
Uppenbart har allianspartierna förstått att försöker man inte ta makten raderar man sitt eget existensberättigande. Däremot behöver man förstå att man kommer att behöva Sverigedemokraternas acceptans för att nå Rosenbad, det är inte en trolig tanke att Socialdemokraterna först ser sig själva bli fällda för att sedan stödja Alliansen. Ekvationens lösning bygger på att Alliansen tar passivt stöd av Sverigedemokraterna för att kunna bilda regering, dvs. stramar upp migrationspolitiken.
En regering där kommunisterna ingår är en omöjlig konstellation
Samtliga partier höger om blockgränsen är uttalade anti-kommunister, dvs. man avfärdar Sjöstedts idéer (vill man förstatliga HM och Ikea är man de facto kommunist) totalt; därför är det helt otänkbart att en Socialdemokratisk regering släpper in dem i regeringen. En Löfven-Sjöstedt axel i regeringsställning hade endast fungerat om de kunnat samla majoritet, dvs. när dessa är i minoritet kommer de fällas per automatik. Således återstår Socialdemokraterna och Miljöpartiet som samlar 32,7 % enligt valnattsresultatet, vilket är en betydligt svagare regering än Löfven I som samlat 37,89; men som aldrig borde ha tillträtt om inte Alliansen fullständigt kapitulerat. Eftersom Löfven inte heller kan formera en majoritet med L och C utöver MP utan endast samlar 46,8 % gör det alternativet orealistiskt; förutsatt att Vänsterpartiet hade accepterat en sådan regering och att C och L hellre stött sig på V snarare än SD.
Det är därför högst troligt att Allianspartierna i det dolda kommer att lösa Sverigedemokraternas passiva stöd, eftersom vänsterpartierna inte kommer släppa fram en alliansregering. Det naturliga här är att man lyssnar på vad strax under 20 % av Svenska folket har för synpunkter på migrationsfrågan, för att bärga regeringsmakten. Någonstans måste man ta in att man inte är i majoritet utan poängen med minoritet är att man förhandlar och kompromissar; just konsensus har varit ett signum för den svenska kulturen. Lösningen ligger i dialog, kaos skapas endast av de som inte kan tänka sig föra dialog med politiska motståndare.