Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, därför bör vi alla inse allvaret när Ylva Johansson blir ansvarig för EU:s migration. Enligt kommissionsordförande Ursula von der Leyen är Ylva känd för att få saker och ting gjorda, vilket är intressanta uppgifter för det svenska folket som istället undrar vad hon lyckats uträtta i sitt tidigare politiska liv? Vi såg alla våra skattemiljarder plöjas ner i traineejobb som resulterade i några hundra platser, väl genomfört om man bortser till resultatet. Det andra problemet är att Johansson är en mycket radikal socialist, alla hennes reformer bygger hela tiden på att staten kontrollerar utbudet; inte marknaden. Därför är det största problemet att den nya Europeiska migrationspolitiken under Johansson med stor sannolikhet kommer att efterlikna svenska mönster, vilket stinker socialism istället för kapitalism; Johansson kommer nämligen aldrig! gå emot sitt parti.
Den svenska socialistiska migrationspolitiken
I normala länder som bygger på kapitalism rättar man munnen efter matsäck, dvs. permanenta uppehållstillstånd bygger på att ett företag agerar enligt Ferdinand-modellen; “honom ska vi ha”. I Sverige tillämpar vi istället socialism där staten bestämmer utbudet migranter (trots att det inte råder någon efterfrågan på analfabeter enligt arbetsförmedlingen i Filipstad), och det är därför migrationspolitiken havererat. Det ser vi genom köer, ett massivt utanförskap är att betrakta som en enorm ineffektivitet eftersom dessa människor i teorin köar till arbetsmarknaden (där det inte finns arbeten för dessa individer). När Annie Lööf själv tycker att vi (staten) kan ta emot 30 miljoner migranter, är det mycket socialistisk retorik; hade hon varit höger hade hon istället fört ett resonemang kring att det beror på vad företagen efterfrågar.
Kamrat Johansson kommer inte tillämpa kapitalistisk migration
Det Europa hade behövt är en migrationspolitik efter amerikansk eller australiensisk modell, vilket innebär att de som kan försörja sig själva är välkomna. Ett system som bygger på arbetskraftsinvandring, drivet av kapitalism. Det säger sig själv att när man tar med länder i EU som har mycket låga löner eller svag ekonomi i stort, skapar man pull-faktorer om deras medborgare kan ta sig till exempelvis Sverige där man ger höga bidrag. När Löfven tydligt deklarerat att “mitt Europa bygger inga murar” är det uppenbart att han varken förstår hur murar fungerar eller begriper ekonomi kopplat till migration. Kamrat Johansson är i det här fallet inte bättre än sin läromästare, därför kommer den Europeiska migrationspolitiken aldrig bli bättre än den svenska.
Att kunna skilja på murar
Socialistiska länder och system omfattas alltid av murar, ofta kan det vara lätt att resa in men mycket svårt att resa ut för de som bor i landet. Det är sant när det kommer till Kuba, DDR, Nordkorea osv. vilket beror på att varje arbetare betraktas som en ägodel av systemet; att därför försöka fly anses vara egoistiskt eller t.o.m. förräderi ty staten har investerat i utbildning. I Venezuela använder man ekonomi där utresetillstånd och pass kostar en förmögenhet. Murarna är nödvändiga för dessa system, annars kollapsar dem för ingen vill bo där. Murar runt socialistiska system fungerar därför som en fängelsemur, människor ska vara inlåsta. I kapitalistiska system handlar det istället om att hålla människor ute, det är sant för kändisar som inte vill ha fans knackandes på dörren, det är också sant för medeltidsborgen som ville skydda sin välfärd eller Trump som vill ha en reglerad (dvs. kapitalistisk) invandring från Mexiko och därför bygger en mur. En mur kring ett kapitalistiskt system är att betrakta som en skyddsvall, där personer utifrån vill in.
När socialisten Löfven säger “mitt Europa bygger inga murar” vill han alltså inte upprätta skyddsvallar för att skydda vår marknad (och kultur) eftersom den fängslande Berlinmuren var fel, socialister ser inte någon skillnad. För dem är en mur en mur oavsett om den handlar om att låsa in eller skydda, vilket kommer bli den mest kostsamma läxan det svenska folket kommer få lära sig. När många tror att migration handlar om “vad vi klarar av” (socialism) är det tydligt att man står mycket långt ifrån “vad vill vi ha?” (kapitalism). Här går skiljelinjen mellan kapitalistiska USA och socialistiska Sverige. Det blir inte mer tydligt än John F. Kennedy:s ord, “Ask not what the country can do for you (Socialism/Sverige), ask what the you can do for the country (kapitalism/USA)”. Det är nämligen väldigt lätt att vara för ökad anhöriginvandring, kritisera Trumps mur, lobba för öppna gränser; när man sitter och är lika relativt avlönad som feodalherren i medeltidsborgen från tidigare stycke.
Aldrig har nämligen klyftorna mellan politiker och vanligt folk varit större än vad de är idag, och därför kan dessa vara frikostiga; det påverkar nämligen inte makarna Johansson/Åsbrink eller Löfvens om vi tar in 100 000 migranter per år. När dessa aktivt sedan påstår att klyftorna ökar mellan företag (de som sätter mat på bordet för miljoner svenska hushåll) och löntagare är hyckleriet fullständigt totalt, dagens problem handlar inte om företagen som tjänar för mycket utan om politiker och tjänstemän som tjänar enorma belopp och inte löser folkets mycket allvarliga problem. När lönerna är så höga vågar ingen göra misstag eller ta risker eftersom man då mister härligheten, vilket gör att problemen istället sopas under mattan; vilket är signifikant med Sverige “där brottsligheten och dödligt våld minskar”. Så fungerar socialism i praktiken. Hade man däremot löst alla problem som funnits hade nog många struntat i lönen, vilket är det fenomen som gjort Ingvar Kamprad folkkär trots att han var en “hemsk” miljardär; han lyckades för folk gillade hans produkter. Alla minns vi Uppdrag Granskning som försökte fälla honom för att han gömt pengar i en stiftelse, trots det vann han sympatierna eftersom vi älskar hans produkter; hade det istället varit Dan Eliasson som gömt pengar kan vi försäkra att domen blivit helt annorlunda.