På samma sätt som alla med någon form av nationalromantisk tanke tar illa vid sig när man ställer en krökt svensk flaggstång på Sergels torg i Stockholm, är det troligt att alla muslimer känner liknande känslor när någon bränner deras heliga bok koranen; precis som koranen är svenska fanan helig för många svenskar. Säkerligen hade kristna känt samma sak om en muslim fått för sig att bränna bibeln utanför Domkyrkan i Lund. I dagens nymarxistiska land är det dock inte omöjligt att en mängd politiskt korrekta individer sett den senare bränningen som ett konstverk, där någon av Mona Sahlins kaliber tyckt det varit “spännande”. När Malmö nu förbjuder den danska koranbrännaren är det nog ingen som är förvånad att den typen av yttrandefrihet blir problematisk, det är nämligen inte i lugna vatten yttrandefriheten testas utan när det är som känsligast.
Den “kritiska” SVT-medarbetaren Malin Olsson
I slutet av juni kunde vi alla läsa i Aftonbladet om den kritiske SVT-programledaren Malin Olsson som fått nog. Kanske trodde en och annan att det handlade om någon som äntligen protesterat om public service kraftiga vänstervinklingar, medans andra nyfiket klickade på artikeln. I själva verket handlade artikeln om att Malin inte tyckte man arbetade tillräckligt hårt med genusfrågorna, eftersom det bara var män som fick sitta och hålla låda i diverse tv-program. Den aktuella “kritiken” som föll inom värde(av)grunden var egentligen ett förslag att göra SVT ännu mer radikalt, det är lite som att en kommunist inte tycker partiet är tillräckligt kommunistiskt; eftersom det fortfarande finns lite privata egendomar att stjäla hos de som ännu inte lyckats fly landet och är vid liv. Om Malin Olsson istället hade kritiserat den politiska värde(av)grunden, istället för att vilja stärka den; hur länge hade hon fått arbeta kvar?
Friheter försvinner alltid med omtanke
Precis som alla diktaturer tagit makten genom att man värnat om folkets bästa, eller velat lösa något problem så är den gemensamma nämnaren alltid “omtanke”. På samma sätt fungerar det när polisen ställer in koranbränningen i Malmö, det görs med omtanke för allas säkerhet. Man hänvisar t.o.m. om arrangörens säkerhet, dvs. den aktuella dansken i fråga. I Expressens artikel får vi läsa att samme dansk tidigare gjort “hatiska kampanjer” när han bränt samma skrift inlindad i bacon, när man lika gärna kan tolka det som att personen utövar sin yttrandefrihet om än på ett ännu mer provokativt sätt; vad hade hänt om han istället hävdade att det är ett konstverk? Vart går gränsen för när yttrandefrihet blir hat?
Imamen i SVT tycks vara en av få som faktiskt försvarar yttrandefriheten
När SVT 20:e augusti intervjuade imamen Salahuddin Barakat argumenterade han inte för att stoppa manifestationen (vilket man kanske hade trott) utan snarare uppmanade han sina medlemmar att inte gå dit, och att inte känna provokation. Han tillade att man enligt hans mening borde hantera frågor om yttrandefrihet kopplat till islam i Sverige på ett akademiskt och vist sätt, en smakfråga som helt säkert kan och bör diskuteras; med facit hand måste man dock erkänna att imamen ifråga står upp för yttrandehiten i högre grad än de svenska myndigheter som nu helt avslagit manifestationen. Fenomenet är inte ovanligt, det brukar inte vara invandrare som ex. klagar på att nationalsången spelas utan vänstermänniskor som blivit rektorer och passar på att vara “nytänkande”.
Vad har en koranbränning, rondellhund, den krökta flaggstången på Sergels torg, ett uppfläkt kön på en vägg i en skolmatsal, Gudrun Schymans uppbrända 100 bagis eller Elisabeth Ohlson Wallins riksdags- och homoporrutställning och Jesus i centrum med varandra att göra? Alla är i någon mening olika provocerande uttryck för yttrandefriheten, om än för många människor av olika ursprung osmakliga. Smak och framförallt dålig smak har inget med yttrandefrihet att göra. Det faktum att vissa av dem faller inom värde(av)grunden så som könet, den krökta flaggstången eller riksdagens homoporrutställning gör att de får en tydligare roll i samhället; vänstermänniskor ogillar nämligen både nationen och kärnfamiljen (det är ingen slump att man bor i kollektiv, vill gifta sig i grupp eller hyllar massmördaren Mao Zedong) och använder därför alla tillgängliga kanaler att visa upp det som “spännande”.
Poängen här handlar om vänsterns hyckleri att man bara tillåter det ena medans en koran inlindad i bacon blir ett uttryck för hat, på vilket sätt är inte en krökt flaggstång med svenska flaggan hatisk? Istället blir återigen de dubbla mätstockarna synliga när vänstern stänger ner det ena men tillåter det andra. Är man för yttrandefrihet står man rimligen upp för båda två, annars har man ingen yttrandefrihet; den testas nämligen bara i tider av känslighet.