I dagarna stod det klart att Vladimir Putin stryper tillgången till Metas tjänster Facebook och Instagram, ett steg som är fullt logiskt givet Rysslands utveckling. För att auktoritära rörelser ska fungera måste dessa kontrollera det fria ordet, eftersom väldigt få vanliga människor gillar att leva i diktaturer; missnöjet sprider sig nämligen väldigt lätt. I Rysslands fall som utåt sätt vill ge skenet att vara en demokrati, tänker man ungefär som första bästa socialistiska gruppering; du får tycka precis vad du vill så länge du tycker ”rätt” (dvs. som regimen). Därför kan man hitta människor som tycker kommunism är fantastiskt, t.o.m. de som levt under dess förtryck; de sympatiserar nämligen med idéerna och trivs i sitt fängelse. Lyckligtvis förstod inte Sovjetunionens generalsekreterare Michail Gorbatjov inte dessa krafter, han tyckte garanterat att det system han representerade var planetens bästa; och därför felbedömde han Glasnosts effekter på det egna fängelset till samhälle. Han trodde nämligen människor ville bo där, han hade fel.
Så vad var då Glasnost?
I slutet av Sovjetunionens era började man tala om öppenhet, där Gorbatjov införde ökad yttrandefrihet i den slutna unionen. Tidningar skulle kunna skriva fritt och människor skulle kunna uttrycka sina åsikter. Samtidigt genomförde han en reform som kallades Perestrojka vilket var mer öppna val och försök till marknadsekonomi, vilket precis som Glasnost innebar dödsstöten för det socialistiska systemet. Människor ville nämligen inte ha de socialistiska varorna av lägsta kvalité när dessa blev konkurrensutsatta, ingen vettig människa ville nämligen köpa en rysk Lada om man istället fick välja en tysk BMW. Hade varor som producerats bakom järnridån däremot hållit hög kvalité är det mycket troligt att övergången till marknadsekonomi inte lett till Sovjetunionens fall (vilket förklarar Kinas framgångar idag), eftersom de hade kunnat konkurrera på världsmarknaden. På samma sätt som det inte hade varit något problem att införa Glasnost om socialismen verkligen varit så “fantastisk” som dess förespråkare påtalar, dvs. att det inte funnits någon kritik mot systemet.
Yttrandefrihet är normaltillståndet hos en fritt flytande vattenmolekyl
För att förstå hur yttrandefrihet fungerar kan man tänka sig en regndroppe som man lyckas fånga i en kastrull, den första droppen fyller inte kastrullen utan den kan röra sig (uttrycka sina tankar) väldigt fritt i kastrullen. Men ju fler droppar man lyckas fånga desto mer staplas vattenmolekylerna på hög, där de rättar in sig i ledet mellan kastrullens kanter. Sätter man på ett lock, dvs. med våld stryper möjligheten för människor att flyta fritt så kommer vattnet finnas kvar så länge locket sitter på. När missnöjet stiger dvs. någon sätter kastrullen på en platta kommer det bildas tryck i kastrullen, där locket till slut kommer att hoppa. Denna kraft förstod inte Gorbatjov, han trodde att man kunde lyfta på locket och vattnet skulle vara lugnt; men med facit i hand kokade vattnet (åsikterna / kritiken) över.
Putin gör en omvänd Glasnost
Vad Putin just nu ägnar sig åt är att samla upp det vatten som tidigare kokat över, där det är tydligt att han lagt ett lock över tillvaron. Det faktum att han kontrollerar vad man får säga eller inte, gör att människorna i hög grad blir infångade. Tyvärr är vattnet fisljummet, de flesta ryssar är inte villiga att gå ut på gatorna och ta strid för vad man tycker är fel; till skillnad från Glasnosts dagar så har man det fortfarande ganska bra. Det finns inget utbrett missnöje, människor har just nu arbeten och man har mat i butikerna; vilket är orsaken till att man motvilligt accepterar att få sin frihet inskränkt. Det är inte konstigare än att få svenskar reagerar på dåliga reformer, människor har det för bra för att gå ut och ta strid på gatorna. Det finns många små lortar som ser om sitt eget hus samtidigt som man utan att blinka försämrar för andra, räcker att titta med första bästa samhällsprogram där politiker exempelvis inte bryr sig att vanligt folk inte har råd att tanka bilen. Vänsterliberaler som tycker livet är fantastiskt på Södermalm eller Kungsholmen, människor som verkligen representerar den s.k. ”humanitära stormakten”.
Auktoritära regimer faller alltid för eller senare, särskilt om de försöker släppa det fria ordet fritt eller där man låter människor påtala sprickor i fasaden. Tittar man på Nordkorea tycks man ha förstått dessa krafter, därför är landet mycket slutet och folket går i takt och accepterar att man bara har tio godkända frisyrer; de vågar nämligen inget annat. Den dagen man släpper ordet fritt, kommer regimen att falla eftersom det är praktiskt taget omöjligt att argumentera varför fängelse med dödsstraff och tio frisyrer är en mer attraktiv tillvaro än friheten att välja själv. Det är inte en slump att människorna i Leipzig under Die Wende (vändningen) skrek ”Wir sind das Volk” (vi är folket) strax innan socialismen föll i DDR; ett mer enklare sätt att uttrycka sitt missnöje i en mening är nämligen svårfunnet. När Putin därför talar om att Facebook är extremister (när de erbjuder en plattform för det fria ordet), eller att Ukraina är nazister (när de har en judisk president); är det precis samma retorik som när Berlinmuren rättfärdigades som en ”anti-fascistisk skyddsmur”. Det smidigaste sättet att strypa människors demokratiska fri- och rättigheter är nämligen genom omtanke. Demokratin som funktion går nämligen alltid under till jubel och applåder, människan förstår nämligen inte vad som sker innan det är försent.