Foto: Thomas Bresson / Wikimedia Commons

Nuförtiden kallas alla som inte stödjer “liberala” eller socialistiska globalister för “missnöjda”, ett mycket negativt klingande ord som blivit vanligt att klistra på politiska motståndare. Vår svenska tillf. statsminister Löfven tvekade inte att kalla Sverigedemokrater för högerextremister i sitt jultal, vilket är ovärdigt för det demoniserar det fria ordet; samtidigt som hans partikamrater ser allt som kommer från den älskade ledarens mun som absolut sanning. Det är dessutom felaktigt eftersom höger betyder mindre statlig inblandning, och om man då är extrem på det området tåls det att fråga om det finns någon stat överhuvudtaget? I Frankrike har det här slagit helt fel eftersom de valt ett president och superglobalist i form av Emmanuel Macron, men vilka är det egentligen som röstat fram Macron? Vad skiljer den franska situationen mot den svenska? Varför är den franska mycket värre?

Valsystemet är nyckeln till förklaringen

I Sverige har varje valkrets flera mandat som olika partier slåss om, i Frankrike ser det annorlunda ut; dessa har bara ett. I Frankrike måste dessutom kandidaten vinna med 50%, dvs. man har en andra valomgång mellan de två starkaste kandidaterna om ingen nått 50%. I Frankrike heter Sverigedemokraterna Front National och är tuffare i sin retorik än vad Åkesson är, partiet leds av Marine Le Pen dotter till den tidigare partiledare Jean-Marie Le Pen. Det faktum att partiet är näst stört i opinionen men endast har 6 säten utav 577 i nationalförsamlingen (riksdagen) tåls att fråga varför? Hur kan ett parti vars ledare hamnar i andra omgången endast få 6 %? Samma fråga går att ställas kring Nigel Farage och brittiska UKIP som ledde Storbritannien ut ur EU. Svaren finns i valsystemen, om vi leker med tanken att Front National fått 40% i den första valomgången hade resterande röstat på den andra kandidaten oavsett läger (som en demokratisk kartell); dessa system kväser alltså den som inte lyckas vinna 50 %. Socialister har röstat på liberaler och vice versa. I Storbritannien har man bara en valomgång, men då UKIP inte varit störst har man inte vunnit några mandat.

Franska Presidentvalet och EU-valet är facit över den egentliga opinionen

Tittar man på det franska presidentvalet fick Emmanuel Macron 24 % varav Marine Le Pen fick ca 21,3 % vilket gjorde att de ställdes mot varandra i den andra valomgången eftersom de var störst. I den andra valomgången fick Macron 66,1% och Le Pen fick således 33,9%. Det vi kan konstatera är att Le Pen sannolikt plockade 12 % av Republikanerna (Moderaternas motsv.) och att resterande 8% röstade på Macron (de fick totalt 20%); övriga partiers väljare röstade enhälligt på Macron. Utifrån dessa siffror kan man tolka att någonstans mellan 21,3 till 33,9 % av den franska befolkningen inte känner sig representerade, eftersom dessa endast har 1 % av platserna i parlamentet. Normalt sett hade en ledare försökt lyssna in den grupp vars åsikter är kraftigt undertryckta tack vare systemet, istället har Macron gjort tvärtom; vilket fört saken till sin spets när man undertecknad FN:s Global Compact-avtal om öppna gränser.

Den brittiska, ungerska och svenska situationen

I Storbritannien fick UKIP 26 % i valet till EU och fick således ca 26 % av mandaten eftersom dessa är kopplade proportionellt mot antalet röster (det finns inga valkretsar etc.) medans man i parlamentet (underhuset) tappade sitt enda mandat i valet 2017 eftersom man inte var störst i någon valkrets. I Ungern som är mån om sin självständighet har partiet Fidesz (Moderaterna/SD motsv.) och Viktor Orbán ca 66 % av mandaten, situationen är den motsatta tack vare samma valsystem med enmansvalkretsar (de har dock ca 50% av opinionen); och beskrivs därför av svensk och annan västmedia som maktfullkomliga. Utfallen är dock inte annorlunda jmf. med de brittiska och franska, skillnaden ligger endast i vilken politik dessa för. I Sverige har vi alltså fler mandat per valkrets vilket gör att folkets totala röster speglar på ett bättre sätt antalet mandat i riksdagen, vårt problem är att övriga partier inte pratar med Sverigedemokraterna; dvs. utfallet rörande representation blir snarlikt. Det Sverigedemokraterna kan göra är att avgöra vilken relativ majoritet som ska vinna, de saknar inflytande att lägga egna förslag som kan vinna eftersom dessa motioner ignoreras i politisk mening.

När svenska Socialdemokrater går ut och tycker det är hemskt att Farage inte tar ansvar i brittiska parlamentet, visar det en enorm okunskap om hur dessa valsystem förtrycker partier som inte är del av det vi kallar “etablissemangen”; eftersom man på fullt allvar tror att kastade röster utgör hyfsat antal mandat som i Sverige. På så vis tycker dessa föraktfulla figurer att Farage politik saknar stöd, och därför ser man sig som demokratins försvarare; men hur väl speglar mandaten i dessa parlament människors kastade röster? Är demokratins försvarare verkligen demokrater om valsystemet kväser stora politiska grupper (Farage /UKIP) hade alltså 25 % i EU-valet respektive 0 % i London och Le Pen hade ca 34 % men 1 % utdelning i Paris? Farage vann Brexit men saknar exekutiv makt eftersom han saknar mandat i underhuset; och då anser man att han svikit sina väljare enligt de socialdemokrater och liberaler som skriver “sanningen”? Lösningen på dessa länders problem är dialog, konsensus och respekt det är inte svårare än så.

Uppenbart har svenska Socialdemokrater inte förstått att de tar strid mot demokratin som princip när de demoniserar Sverigedemokrater som högerextrema, istället bör de föra en dialog då en stor del av svenska folket anser att invandringen är för stor. När avsatta Helene Fritzon som migrationsminister sätter sin namnteckning för vårt lands räkning på Global Compact, visar man med all tydlighet att man inte förstått någonting; eftersom man varken diskuterat frågan eller tagit in att en stor del av befolkningen inte vill ha mer invandring. Man måste inte samtala med varandra, men när man inte hittar konsensus utan kör över en stor del av befolkningen; då uppstår polarisering vilket vi nu ser med gula västar runt om i Europa. När man då försöker kväsa dessa människor med epitet, förtryck eller t.o.m. våld, förstår man inte att det är så man skapar revolution (vilket i Frankrike på intet sätt är något nytt fenomen).

Vill man förhindra dagens utveckling behöver man börja lyssna på stora väljargrupper som saknar politisk representation, dessa valsystem kommer annars göra dessa grupper störst om opinionen svänger. “No Taxation without represenation”.

Av Ian Fernheden

Ian Fernheden är sedan 2015 chefredaktör för tidskriften Konservativa Förnuft. Ian har en kandidatexamen i internationell ekonomi men brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst och sann kultur så som klassisk musik. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren, är lyrisk tenor och dykare när han inte skriver artiklar. Sedan november 2022 är Ian kommunalråd för Kristianstad kommun och förste vice ordförande i kommunstyrelsen, vice ordförande för kyrkorådet i Kristianstads pastorat och är även invald som ledamot av både fullmäktige i Kristianstads kommun och Region Skåne för Sverigedemokraterna.

Kommentera utan Facebook