Vart går egentligen gränsen när man i faktisk mening kan kalla sig demokrat? Hur är det rimligt att ett land kunnat bli så sönderslitet att vänstern i första hand väljer en kandidat som kan avsätta Trump; även om man inte sympatiserar med vederbörande? Läser man i skolböckerna om hur demokrati definieras handlar det ofta om att den valda politikern ska representera väljarna, men vad händer om vi istället blandar in teoremet Fiendens fiende? Kort och gott kan man med CNN:s siffror konstatera att Demokraterna har slutat att vara demokrater i ideologisk mening. Partiet har imploderat att väljarna blivit så pass radikaliserade att hur många miljoner arbeten Trump skapat och hur bra USA än går, så måste han bort till vilket pris som helst; det är minst sagt obehagligt.
Teoremet Fiendens fiende
Fiendens fiende handlar om att min fiendes fiende kan vara en allierad till mig, dvs. en ohelig allians upprättas. Sverige som fått sin demokrati allvarligt inskränkt styrs hela på detta vis, Centern och “Liberalerna” som gått till val mot Löfven ger honom stöd eftersom de tyckte det hade varit värre att söka stöd för sin politik hos Sverigedemokraterna. Löfven som gått till val mot C och L samarbetar med dem för det är hans enda chans att få något inflytande överhuvudtaget. Varken vänsterväljare eller högerväljare har röstat på sittande konstellation, eftersom vänsterväljarna inte vill ha högerpolitik och högerväljarna inte vill ha vänsterpolitik; istället har man gjort gemensam sak genom att sätta demokratin ur spel med Januariavtalet. Att bedriva politik på det här sättet skapar missnöje, det sliter isär partier eftersom du får falanger som exempelvis Christer Nylander i L som försöker bli partiledare för att bibehålla den oheliga alliansen med den ideologiska fienden socialisterna; vilket blir minst sagt bisarrt eftersom maktanspråken blir viktigare än just demokratin. Utvecklingen kan ses i både EU och USA där många är beredda att likt Faust sälja ut sin själ för pengar och fortsatt maktinnehav.
Demokraterna styrs av the Squad
Tittar man på det Demokratiska partiet har det blivit kidnappad av Alexandria Ocasio-Cortez från New York, Ilhan Omar från Minnesota, Ayanna Pressley från Massachusetts och Rashida Tlaib från Michigan; som kallar sig the Squad. Det faktum att alla fyra är kvinnor under 50 och dessutom kvinnor med utländskt påbrå gör att man har mycket hög poäng när det kommer till intersektionalitet, där man får mer inflytande desto fler minoriteter man kan påstå sig tillhöra; eftersom man är mer “utsatt” (enligt vänsterideologi). Därför har Joe Biden problem eftersom han är en vit man över 70, vilket är längst ner i vänsterhierarkin. Intersektionalitet förklarar också varför det är viktigt för Elizabeth Warren att kalla sig indian, samtidigt som både Biden och Beto O’Rourke pratar om att de har både vithets- och mansprivilegium. Titta gärna på klippet ovan där Ben Shapiro (en av de mest skärpta konservativa retorikerna som förklarar hur det här fungerar), eftersom fenomenet är viktigt för att förstå hur vänstern idag resonerar och varför ingen vågar utmana dem.
CNN:s undersökningar
Enligt veckans undersökningar på CNN säger man alltså att hela 54 % av Demokraternas väljare vill hellre ha någon som ersätter Trump, än någon man sympatiserar med (som endast 39 % tycker är ett bättre alternativ). Tittar man på vita väljare utan högre utbildning är det ungefär 50/50 mellan att rösta på vem som helst som kan slå Trump jämfört att ha någon man sympatiserar med. Än mer intressant är det att titta på välutbildade vita Demokratiska väljare, då kan hela 65 % tänka sig rösta på någon man inte sympatiserar med som kan slå Trump medans bara 35 % hade röstat på en kandidat man faktiskt gillar. Tittar man istället på ålder under 45 år röstar 56 % på en kandidat man sympatiserar med, medans människor över 45 år kan hela 66 % rösta på någon man inte sympatiserar med bara för att fälla Trump.
Det är minst sagt skrämmande att så många kan rösta fram vem som helst så länge det inte är Trump, och kanske mest förvånande är att både högutbildade samt äldre människor sätter demokratin åt sidan istället för att rösta med hjärtat. Jordan B Peterson ger en rimlig förklaring där han diskuterar utvecklingen (läs vänsterpolitiseringen) på Amerikanska universitet, se klipp nedan för fördjupning. En möjlig orsak skulle också kunna vara att man anser att Joe Biden kan slå Trump, men att det inte är favoritkandidaten och att den kompromissen är möjlig. Jämför man med The Grand Old Party (GOP) eller Republikanerna som de också kallas var det knappast någon som röstade på Trump för att man trodde han hade bäst chans att slå Hillary (eftersom få förutom denna redaktionen trodde på Trump-seger), tvärtom röstade folk på någon som man faktiskt sympatiserade med istället; vilket visade sig gå hem. Det säger en del om styrkan i demokrati. När man sätter demokratin ur spel, genom politiskt rävspel kring fiendens fiende och samtidigt tror att man ska kunna vinna mittenväljare och hela val; mot någon som får USA att gå som en klocka… med de bästa siffrorna någonsin… då är man ute på mycket djupt vatten.