Häromdagen kunde vi se ett klipp där president Erdoğans rådgivare kräver visumfrihet för alla Turkiska medborgare i EU, annars släpper dem på flyktingströmmen. Uppenbarligen står EU helt lamslaget när man inte är överens i flyktingfrågan. De flesta sansade inser också orimligheten att några få länder delar på detta ansvar, eftersom inget land klarar dessa massor enskilt. När vi inte kan få till vare sig en politisk eller en diplomatisk lösning måste EU trots allt agera, tyvärr innebär ledarskap ibland att man måste fatta svåra beslut. Detta är särskilt viktigt om passivitet ökar trycket i situationen, väljer EU att inte göra något bör vi istället se över detta nationellt.
Ökat bistånd
För det första ska inte EU finna sig att bli utpressade, särskilt inte av ett s.k. kandidatland. EU bör erbjuda väldigt generös hjälp i form av flytktingbistånd, eftersom vi inte längre kan ta emot flyktingar. Förslagsvis ser man över vilka kostnader man kan dra ner på, är det t.ex. rimligt att EU-tjänstemän kan tjäna över 200 000 kr per månad? Finns det möjlighet att öka medlemskapsavgiften med 1 miljard SEK per land? Vill man inte ta emot flyktingar, får man vara med och betala; det är inte rimligt att man kan äventyra unionens säkerhet genom att sätta sig på tvären. Klarar inte ordförande Jean-Claude Juncker att fatta svåra beslut bör Sverige arbeta för att han byts ut till förmån med någon med handlingskraft.
Marin sköld / blockad
För det andra behöver vi täppa till möjligheterna att ta sig över havet genom att placera sjöstridskrafter i medelhavet likt en blockad. De båtar som inte vänder bordar man eller försätter motorerna ur spel på. Sedan bogserar man tillbaka dessa till Turkiskt territorialvatten eller hamn. Det finns säkert många som tycker denna strategi är hemsk, men ska EU ha någon som helst legitimitet eller suveränitet måste EU agera även om människorättsorganisationer kommer med hård kritik. Förslagsvis försöker man istället engagera dessa organisationer i att se till att det ökade biståndet hamnar i rätta fickor dvs. få dem med sig istället för mot sig. Det är av största vikt att man inte äventyrar livet på dem som satt sin tillflykt till havet, deras säkerhet är minst lika viktig som vår.
Europeisk passivitet riskerar leda till Swexit, Dexit och Finxit
För det tredje behöver Sverige en plan B. Misslyckas man att komma överens i EU pga. passivitet eller ovilja är inte unionen rätt väg för Sverige. I det läget handlar det inte om vad vi vill utan vad vi tvingas göra, kan inte EU uträtta vad EU ska kommer vi för eller senare landa i en Swexit. Rimligen lär inte Sverige vara ensamma i dessa tankar, utan flera av våra nordiska länder kommer hamna i liknande tankar. Således bör vi utveckla det mellanstatliga samarbetet (dvs. inte överstatliga) i Nordiska rådet för en gemensam säkerhetspolitik, och kanske dessutom framförhandla handelsavtal med EU. Kanske vill även någon baltisk granne ingå i samarbetet?
EU måste agera, väljer man att inte agera finns det stor risk i att konflikten sprider sig till den Europeiska kontinenten. Tittar man dessutom i en historiebok kring vad som skedde innan första och andra världskriget, finns det definitivt gemensamma nämnare i t.ex. ökade spänningar. När fler och fler länder dessutom börjar få problem med sina parlamentariska situationer finns det risker i att detta kommer ändra dagens maktbalans i Bryssel 2019 vid nästa val. I dessa tider är det dessutom än mer viktigt att bibehålla den svenska neutralitetspolitiken, eftersom vi annars riskerar att dras in i en konflikt mellan EU och Turkiet. När både första landet Grekland och Turkiet dessutom är medlemmar av NATO kan man också fråga sig hur väl NATO-samarbetet kommer att fungera i en händelse av att Turkiet kopplar på flyktingströmmen…
The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing – Edmund Burke