En liten historisk reflekterande tillbakablick

http://www.svt.se/nyheter/sverige/nato-forstarker-i-ost

Det känns som att norrmännen har en mer realistisk syn på försvarsfrågan. De har förvisso varit ockuperade, och det har säkerligen suttit sina spår i vikten av en realistisk försvarspolitik.  Mig veterligen står t.ex. Gustaf Fridolin fortfarande för en nedrustning. Känns som både en hyffsat världsunik för att inte tala naiv inställning.  Två gamla talesätt säger att man ska lära av historian, men också att den upprepar sig. Det tragikomiska i sammanhanget är att Sverige nedrustade både före första och andra världskriget…

Men det finns flera likheter, tittar man på hur det andra världskriget inleddes handlade det om ett Tyskland som förlorat ett krig, där samtidigt nationalismen hade blivit ledsstjärnan för en ny nationell stolthet. Tyskland hade även i  slutskedet av kriget tvingat kejsaren Wilhelm II att avgå, och istället skulle demokratin råda. Demokratin skulle dock visa sig vara väldigt svag, och Weimarrepubliken (som den så fint kallades) existerade från krigsslutet till Hitlers demokratiska! maktövertagande 1933. (ja du läste rätt, han tog makten med demokratiska medel).

Redan här finns det klara likheter med Rysslands historia under 90-talet. Sovjetunionen var bankrutt och förlorade därmed det Kalla kriget, och det sista som hände var att den “kejsaren” som styrt landet Michail Gorbatjov tvingades avgå. Sovjetunionen delades och ett nytt Ryssland uppstod där Gorbatjov ersattes av Boris Jeltsin som till synes ville dra Ryssland i en mer västvänlig riktning byggd på demokrati. Demokratin skulle dock visa sig vara väldigt svag även här, och istället kom den föredetta KGB-chefen Vladimir Putin till makten (också han med hyffsat demokratiska medel). I Ryssland finns det kanske en större demokrati än i Tyskland på senare delen av 30-talet (som avskaffade sitt parlament när de väl kommit till makten), men när tryckfrihet och åsiktsfrihet försvinner så skulle iaf jag säga att det är ett faktum att demokratin som vi i Sverige känner den också försvinner. En liten kul kuriosa i sammanhanget är att båda länder under sina fredliga år fått arrangera ett olympiskt spel (Nazityskland fick dock agera både sommarspel och vinterspel pga. att världlandet hade båda på den tiden).

Fortsätter man att bläddra fram i historien så rustade Hitler i smyg den tyska krigsmakten, detta är något som Ryssland också gjort de senaste åren. Till sist blev den så stark att man började göra anspråk på andra länder som hade Tysk befolkning. Rehnlandet som varit demilitariserat började med att besättas militärt, sedan fortsatte man med Österrike och Sudetlandet i Tjeckien under 1938. Man hade till och med en konferens i München där västmakterna drev en s.k. “eftergiftspolitik”, den brittiske premiärministern Neville Chamberlain talade om “Fred i vår tid”… hur det gick med den saken vet vi alla eftersom att Tyskland anföll Polen ett år senare.

Tittar man på Europa idag kan man se klara paralleller med både ett aggressivt Ryssland som gör anspråk på områden där det bor mycket Ryssar. Krim gavs bort av Chrustjov till Ukraina, en gåva som spelade mindre roll då Ukraina tillhörde Sovjetunionen på den tiden. Gorbatjov hade förövrigt sitt semesterhus där, vilket han även befann sig i när hårdnackade kommunister försökte göra statskupp (de ansåg att han hade en för klen hållning mot “rebellen och upprorsmakaren”  Jeltsin). Det nya Ryssland har dock vid dagens datum de facto tagit kontrollen över både Abchazien och Sydossestien i Georgien, Krim och östra Ukraina. Tittar man på västvärldens reaktioner så är det uppenbart att man protesterar, men gör man tillräckligt? Vissa talar om att de baltiska länderna står på tur för ett ryskt intåg, andra om utbrytarrepubliken Transistirien i Moldavien.

Vi svenskar har en lustig syn på detta med krig, man kan nästan säga att vi ser oss som en helig nation. En nation där vi i Sveriges riksdag  beslutar vem som ska anfalla oss, men varje realistisk människa förstår att den rättigheten är något respektive anfallare beslutar om. Inställningen är som sagt minst sagt naiv och jag tror att hade vi också varit ockuperade (vilket Sverige aldrig varit om man nu inte betraktar Kalmarunionen som ockupation) hade vi sannolikt inte avrustat och haft ett sånt mostånd mot NATO. En intressant tankeställare bör i sammanhanget vara att Ukraina och Georgien fick ett löfte om att få “MAP-status” på sikt av NATO 2007, dvs att man på sikt kommer kunna ansöka om att bli ett kandidatland. Om Ryssland inte drar sig för att anfalla något av de länderna, hur kan man då tro att vi i Sverige skulle åtnjuta skydd av NATO? Naivt minst sagt… Slutsatsen varje vettig människa bör landa i är att Sverige idag står bestydligt närmare väst än öst, den tidigare situationen 1939 var sannolikt mer svårbedömd. Där handlade det snarare om de historiska banden med Tyskland jämfört med t.ex. länder som Storbrittanien och Frankrike där man inte ville stöta sig med någon och hålla sig utanför. Situationen är minst sagt väldigt annorlunda idag.