Vi är nog väldigt många svenskar som har en mycket positiv inställning till NATO. Tittar man på våra grannländer är både Norge och Danmark med, och blickar man över mare nostrum är även de baltiska staterna medlemmar. Visserligen är det svenska försvaret mycket svagt, och tidigare ÖB talade om kapacitet att hålla stånd i en vecka; vilket fick flera tyckare att påpeka att detta är allvarligt. Visserligen tror jag ÖB överdrev, då en vecka knappast kan vara realistiskt efter att ha sett Uppdrag Granskning om det svenska försvaret. Vad hade vi… 4-5 st Archer artilleripjäser? En vecka handlar istället om timmar. Tittar man på det tyska anfallet mot Danmark under andra världskriget var det över på ungefär sex timmar, i praktiken var det nog över innan det ens börjat. Nu är jag ingen försvarsexpert, vi kan bara konstatera att vi idag behöver NATOs stöd för att upprätthålla vår suveränitet vid ett eventuellt anfall. Detta har även blivit utgångspunkten i den svenska debatten, rättigheten till försvaret… Vad hände dock med skyldigheterna mot andra medlemmar?
En för alla, alla för en!
Redan innan NATO-debatten fick fart i Sverige gav Sverige garantier att vi skulle bistå våra grannländer i händelse av krig. Från svensk sida hoppades vi även att liknande garantier skulle ställas till Sverige, men dessa uteblev. Som NATO-medlem är man antingen med, eller så är man inte med. Står vi utanför kan vi inte förvänta oss militärt stöd om t.ex. ryska trupper skulle besätta Gotland. Nu är det knappast troligt att ryssarna skulle göra det, men diskussionen om sannolikhet är egentligen en annan. Lika mycket som vi förväntar oss stöd, lika mycket kommer andra nationer och NATO-medlemmar att förvänta sig svenskt stöd i händelse av krig. Efter attackerna i Paris efterfrågade Frankrike internationellt stöd. Den franske presidenten Hollande var fast beslutsam att bomba Islamiska Staten i Irak och Levanten (ISIL), vilket skedde kort efter attentaten. Men det är uppenbart att precis som vid insatsen i Libyen har Sverige svårt att fatta beslut; istället uppstår ett mönster om diplomatisk tafflighet. Frågan vi således måste ställa oss är exempelvis följande:
Är vi beredda att t.ex. skicka svenska trupper för strid i Turkiet för att i gengäld åtnjuta militärt skydd av vårt territorium?
Är svaret det minsta tveksamt, är inte NATO något för oss. Då är istället svaret att rusta vår försvarsmakt, i syfte att göra det för kostsamt att försöka anfalla oss. Vi kan alltså konstatera att NATO-medlemskapet medför samma skyldigheter som de rättigheter vi förväntar oss. Varför Turkiet kan man fråga sig? Turkiet är för det första NATO-medlem och är det land som idag befinner närmast krig, de sköt även ner ett ryskt stridsflyg nyligen.
Det mångkulturella Sverige och synen på NATO – ännu en glömd aspekt
Dessutom kanske inte strid i Turkiet kommer handla om att försvara turkiskt territorium mot ryssar, det kan mycket väl handla om ISIL eller PKK som är två olika faktorer i och i närheten av östra Turkiet? Med tanke på hur många nya svenskar som har bakgrund från dessa länder finns det säkerligen många sympatisörer för PKK i Sverige. Är vi beredda att utföra militära operationer mot släkt och vänner till dessa? Denna typ av diskussion är inte heller något som förs? Hur stora är riskerna att blossa upp etniska konflikter i Sverige pga. av svenskt deltagande i militära insatser långt bort? Någonstans är man svaret skyldig om man som parti är för NATO, allt annat är direkt politiskt ohederligt. Nu är jag ingen expert på konflikten mellan Turkiet och Kurdiska PKK, vilket för oss till nästa fråga.
Är vi villiga att ta strid för ett annat NATO-land i en sak vi som land inte tror på?
Som jag beskrev i det tidigare stycket är detta en konflikt jag inte är insatt i, vilket gör exemplet ovan intressant ur en filosofisk aspekt. Låt säga att vi som land kanske tycker PKK har poänger i sin politiska kamp, det kan ju finnas konflikter i världen där våra sympatier ligger med rebeller motsv. Ska vi då som NATO-medlem nedkämpa människor som driver en sak vi egentligen tror på? Dessutom kan länders ledare bytas ut, det innebär inte att våra militära skyldigheter som medlemmar förändras. För att återupprepa mantrat ovan, antingen är man med eller så är man inte med. I den sämsta av världar kan vi alltså tvingas försvara en politisk ledare vi knappast stödjer, kanske någon vi helt tar avstånd från? Är vi verkligen villiga att göra det? Tittar man på t.ex. Hans Blix som var den man som hade rätt i fallet Irak, hade vi varit beredda att i sympati skicka svenska trupper till Irak som Danmark gjorde? Det kan ju också vara som i t.ex. Georgien som hade en västvänlig president under Micheil Saakasjvili, som idag inte ens är medborgare, utan numera Ukrainsk medborgare och tillika guvernör i Odessa-regionen i Ukraina. Nu har Georgien och Ukraina status om att få bli ett kandidatländer i framtiden (en utfästelse som i praktiken inte betyder något), men hade de varit medlemmar hade vi även fått försvara ledare som kanske inte ens är västvänliga? Nu krävs det stabilitet hos kandidatländerna, således kanske exemplet är dåligt; men situationen är ju inte helt surrealistisk utan snarare något som kan inträffa.
När man då landar i vårt svaga försvar och att vi behöver NATO, tenderar diskussionen att bli väldigt ensidig för att inte tala om egoistisk. Hur långt är vi t.ex. villiga att gå för att bistå andra länder? Den frågan är minst lika viktig, om inte viktigare än frågan om det svenska försvarets kapacitet på hemmaplan.