Under en veckas tid har SVT släppt två artiklar där man förskönar Venezuelas situation, det finns uppenbart inte på kartan att Venezuelas problem beror på att socialismen utarmat landet till den grad att en vanlig arbetare tjänar 9 kr i timmen (-“nej nej” som Bert Karlsson hade sagt). När många förståsigpåare använt landet som ett föregångsland under många år är det tydligt att det finns mycket prestige att förlora. Mönstret i public services narrativ handlar om att man rapporterar om olika händelser (strejker, fallande valuta och löner och svält) men man utesluter helt den politiska diskussionen varför Venezuela har dessa problem? Är det en slump? Svaret stavas socialism.
Socialismen är ideologiskt oförenlig med demokrati
Vilken entreprenör vill riskera sin egen ekonomi om staten ändå tar vederbörandes vinst, den sortens ekvation ställer ingen vettig människa upp på; utan de lämnar landet eftersom drivkrafterna uteblir helt när skatten stiger. Det här förstår inte socialister utan de ser det som en outtömd tillgång, man förstår inte att det måste bygga på att företagarna eller befolkningen tycker skatten känns acceptabel; därav är det inte heller konstigt att Mona Sahlin sagt att hon “tycker det är häftigt att betala skatt”. I den numera avlidne socialistiske ledaren Hugo Chavez (nuvarande heter Nicolas Maduro men är av samma skrot och korn) fall gick han till val på att ge företagarnas pengar till folket, något som många människor i det lilla landet tyckte var kanon. Venezuela som är oljerikt krävde dessutom betydligt högre royalites av de utländska företag som var där och borrade, något de inte var villiga att betala; således lämnade både intellektuella, entreprenörer och utländska företag landet. Samtidigt plockade regeringen ut pengar och gav till folket, vilket fick socialister världen runt att tycka att landet var fantastiskt; kändisar som Sean Penn, Harry Belafonte och Danny Glover skrädde inga ord i sina hyllningar.
Socialismen som en kokande kastrull
Om man tänker sig en ekonomi som en kastrull med kokande vatten, där vattnet är kapitalet dvs. pengar och kastrullen ekonomin (ramverket) förstår man att handel med omvärlden (dvs. mer vatten till kastrullen) är enda möjligheten till att kastrullen inte ska koka torr. Det som hänt i Venezuelas fall är att man enligt socialistisk kokboksrecept ökade värmen (dvs. utgifterna eller statligt spenderande populärt kallat “investeringar”) och således gjorde det olönsamt för privata företag som lämnade; vilket fick vattennivån att koka bort i mycket hög grad. För att hindra att kapital och människor flödade ut ur landet har socialistiska regeringar alltid behövt reglera ekonomin och det fria ordet (Berlinmuren och Satsi är bra exempel i Östtyskland), vilket kan symboliseras med ett lock på kastrullen. När man således hamnar i fördelningspolitik blir befolkningen helt beroende av staten och reallönerna sjunker (i fallet Venezuela till 9 kr jmf. med Kuba där man tjänar hela 200 kr per månad), något som endast kan genomföras om man stryper det fria ordet och hårt reglerar ekonomin; dvs. planekonomi uppstår där staten som centralt organ istället för människor emellan (ofta kallad marknadskrafter) bestämmer vem som ska tjäna vad.
Socialismen och en sil heroin fungerar på samma sätt
Ett drogberoende fungerar ungefär som socialismen i den meningen att man genom en injektion känner sig toppen kortsiktigt medans de inre organen mår allt sämre. Alla som läst något om heroin vet att det är väldigt starkt beroendeframkallande och att människor som fastnat på heroin inte kan sluta, eftersom människor inte kan leva utan denna drog; på samma sätt fungerar ett statligt bidragsberoende som brutit ner alla morötter att förändra situationen. Att återföra en socialistisk ekonomi till en marknadsekonomi innebär därför att när man lyfter på locket och avreglerar så pyser ångan ut. Det skedde i Sverige på slutet av 80-talet och ledde till 90-talskrisen, det skedde i Sovjet pga. glasnost (mer åsiktsfrihet och pressfrihet) och perestrojka (ekonomiska marknadsreformer); när dessa idéer ifrågasätts faller dem på sin egen orimlighet. Det är därför vi kunnat se oligarker i öst som skaffat sig stora gasbolag, eftersom dessa entreprenörer snabbt skaffat sig pengar och lån utomlands där de kunnat köpa verksamheter för en spottstyver. För befolkningen är processen likt ett avänjningsförsök av heroin mycket smärtsamt, man lider något fruktansvärt; men samtidigt är det det enda rätta att göra eftersom morgondagen sätter landet i en ännu sämre situation om man inte bryter med tillvaron. Det är få som argumenterar för att mer heroin idag gör morgondagens avvänjning lättare, socialismens avvänjning skiljer sig inte på denna punkt.
Därför är problemet stort när politiker, media eller kändisar romantiserar kring ett land som Venezuela när man i inledningsskedet stjäl företagarnas och de rikas pengar, men det är ett större problem när man menar på att Venezuelas problem beror på fallande oljepriser; det beror på att man kokat bort vattnet i kastrullen och att man inte kunnat sluta injicera heroin i blodomloppet.
När vi därför ser vår finansminister gå fram med skattehöjningar för rika och företagare “de som tjänar mest ska också vara med och bidra” så ska vi tänka en tanke på Chavez och Maduros Venezuela. När skatten inte är ekonomiskt försvarbar och Nordea, IKEA, Tetra Pack lämnar landet tåls det att fråga vad det kostat oss i uteblivna MÖJLIGHETER till skatteintäkter. Om vi tjänar 3 miljarder på att höja skatten men förlorar 20 för att ett företag lämnar, hur duktig är man då som finansminister? Uppenbart förstår man inte innebörden och värdet av symbios mellan företagare och skattenivån; ett välmående samhälle behöver en balansgång där människor accepterar skatten.
När man därför ser människor helt okritiskt dela S-utspelen att företagarna kan betala ytterligare 5 miljarder (värmen höjs i kastrullen), är det tydligt att man får många heroin-sprutor att dela ut till folket för dessa pengar; men vad händer när företagen hellre lämnar än betalar skyhöga skatter? Är Sverige ett mer annorlunda land än Venezuela bara för att våra socialister sätter ordet demokrati före, eller handlar det om den rationella gräns där människor eller företag inte tycker det är lönt att arbeta eftersom staten står för försörjningen eller tar vinsterna?
Uppenbart finns det mycket att lära om skräckexemplet Venezuela och varför socialismen är en mycket farlig ideologi som alltid kommer med en tanke om “respekt”, “omsorg” eller “omtanke”.
Ian Fernheden