Nuförtiden har Ryssland blivit en minst sagt het potatis i många västerländska länder, där man från liberalt hållit associerar politiska motståndare med Ryssland i fråga efter fråga. Ett ganska intressant exempel är Front National i Frankrike som har sina bankkonton hos en rysk bank, från medialt håll utelämnar man dock detaljen att partiet inte får lån hos varken franska eller andra europeiska banker. Vi har även kunnat se samma retorik kring Sverigedemokraterna i Sverige, UKIP i Storbritannien, Trump i USA osv. Sedan den ryska dubbelagenten Skripal och hans dotter blivit utsatta för en nervgasattack finns det flera frågeställningar som är intressanta i och med denna diplomatiska kris; frågeställningar som ingen velat ta i. Om vi leker med tanken att Ryssland faktiskt talar sanning och är oskyldiga, vad har vi då? Vem tjänar mest på att ta livet av denna dubbelagent? Dagens artikel handlar inte om spekulation utan att lyfta vad som förefaller sig ologiska schackdrag.
Juridiska principer negligeras totalt
Tittar vi hur man arbetar kring en domstol är fallet Kim Wall och Peter Madsen i någon mening mycket signifikant hur bevisbördan fungerar. Madsen som ändrat sig på flera punkter framstår i de flestas ögon som skyldig, problemet kring domstolsförfarandet är att han behöver inte bevisa sig oskyldig utan domstolen måste bevisa hans skuld. Således kan han lägga fram bisarra förklaringar om att hon blivit gasad av misstag i kabyssen, eller fått en lucka i huvudet; det är sedan upp till åklagaren att bevisa att han ljuger och istället mördat henne. I Ryssland-fallet används ett synsätt som påminner mycket om det advokaten Claes Borgström gav uttryck för i SVT:s morgonsoffa rörande Christer Pettersson, hittar man ingen annan misstänkt får man revidera sin uppfattning. Något som borde få varenda jurist att ställa frågan om det är en rättssäker uppfattning, rimligen kan man faktiskt missa en gärningsman pga. dåligt detektivarbete eller bristande bevisning; det ökar inte skuldfrågan hos någon annan. I Borgströms fall som Quicks tidigare advokat borde det vara tydligt att just frågan om rättssäkerhet tycks vara lågt prioriterad, då han uppenbart satt tyst trots att t.o.m. numera ifrågasatta poliser som Thure Nässén hoppade av när påstådda offer dök vid liv. När det således är uppenbart att man inte har några konkreta bevis mer än indicier tåls det att fråga om det är rimligt att ta för givet att Ryssland är skyldiga och sedermera ställa dem till svars; vad hände med skyldig bortom rimligt tivel?
Om Ryssland talar sanning, vad har vi då?
Om vi leker med tanken på en tredje part som ligger bakom giftattacken, vad har vi då? Kan det vara så att det ligger i någon annans intresse att kraftigt försämra relationerna mellan väst och Ryssland, någon som är tema i bondfilmer som “Man lever bara två gånger”, “Octopussy” och “Goldeneye”? En väsentlig fråga är varför man lämnar ut en dubbelagent som man sedermera tar livet av, när man kan göra det när man har vederbörande fängslad? Visserligen är dessa attacker intet nytt, både Alexander Litvinenko (ex-KGB) och Oleg Gordievsky (även han dubbelagent och läckte bland annat information som ledde till gripandet av Stig Bergling) blev exempelvis sannolikt utsatta för attentat 2006 respektive 2008. Det är således inte helt orimligt att tro att någon inte tolererar avhoppare eller dubbelagenter, men hur vet vi att det är Vladimir Putin och inte någon autonom grupp inom statsapparaten som velat hämnas? Det enklaste svaret är att det vet vi inte, men det är rimligt att ställa frågan; något som ingen tycks göra. Även om det är mest troligt att Kreml är inblandade, bör vi ur ett rättssäkert perspektiv ställa frågan; who benefits? Kan det finnas andra grupper som har tillgång till biologiska stridsmedel? När man lika gärna kan sticka ner en agent med kniv i en gränd, vad är syftet att använda sovjetiskt stridsmedel som uppenbart verkar väldigt lätt att spåra; varför indirekt misstänkliggöra sig själv mer än nödvändigt?
Vilka tjänar på att ta livet av Herr och dotter Skripal?
Ur ryskt perspektiv finns det tre aspekter att ta i beaktande, den första handlar om hämnd, den andra handlar om att sända en tydlig signal till andra dubbelagenter eller personer som har tankarna i den riktningen; och den tredje innefattar risken för att han utlämnar mer information. I övrigt är det svårt att se vad Ryssland kan tjäna på att ta livet av dessa två? Beträffande den tredje punkten är mycket av kunskapen hos dessa agenter färskvara, något exempelvis Bergling pratade om i de intervjuer som gjordes innan hans död; att man således tar livet av en dubbelagent flera år efter denna upphört med sin verksamhet av oro om att ytterligare information lämnas förefaller mindre trolig (men bör ändå diskuteras). Om vi vänder på det, vilka tjänar på en diplomatisk kris med Ryssland? Kan det finnas något positivt att det blir än mer stigmatiserat att ha en neutral syn på Ryssland? Vad händer med ökade försvarssamarbeten kring NATO? Blir vapenexporten oförändrad? När Ryssland vunnit anseende i kampen mot IS, är det verkligen bra för det internationella samfundet? Vem tjänar mest på att minska ner antalet diplomater (agenter) på varandras ambassader? Sätter man dessa frågeställningar mot perspektivet hämnd (dvs. personliga planet) eller skrämma andra dubbelagenter blir det intressant för det är mycket svårt att ur ett logiskt perspektiv se att dessa skulle väga upp övriga för Ryssland negativa konsekvenser?
Den här tidningen kan omöjligen besvara frågan som den brittiska säkerhetstjänsten misslyckas med, men i dagens värld där vi behöver vara allt mer källkritiska är det rimligt att åtminstone lyfta fram det som upplevs som ologiskt. Varför är det helt självklart att Ryssland mördar en f.d. dubbelagent som de lämnat ut och benådat, med ryska biologiska stridsmedel som avsändare, när konsekvenserna inte tycks ligga i deras intresse och vinningarna kokar ner till hämnd på det rent personliga planet? När alla dessutom springer åt samma håll, tåls det att fråga vad som egentligen sker på det schackparti som spelas mellan öst och väst sedan Teheran- 1943, Moskva- 1944, och Yalta/Potsdam- 1945 konferenserna?