Alla barn som sett Rasmus på Luffen får tidigt lära sig i livet av luffaren Paradis-Oscar att man ska akta sig för människor som gör vad som helst för pengar. Fördelen med att alltid tala sanning är att man slipper krångla in sig i lögner, utan man kan argumentera med både logik och fakta i ryggen. Fri media och fria debattörer likt vår tidning behöver därför inte lova på gammel-farfars grav, våra barn eller “verkligen verkligen hedersord” för att de som läser eller lyssnar ska tro på det vi argumenterar för; utan vi kan argumentera med logik och i sak för det vi tror på. Vi har nämligen inga lojaliteter vi måste tillgodose, utan vi kan kritisera vad vi vill utifrån sakens natur; det skiljer oss från Jan Björklund som måste ta till barnen för att hitta argument att inte samarbeta trots att SD och L (som inte är liberaler) är överens i många sakfrågor.
Lex Basil Fawlty
Alla som sett serien Pang i Bygget eller Fawlty Towers som den heter på engelska vet att dramatiken bygger på att Basil krånglar till livet med lögner; som blir motsägelsefulla när han blir synad i sömmarna. Rätt vad det är råkar han nämligen försäga sig, och då blir det pinsamt när logiskt resonerade gäster eller hans fru ställer logiken mot hans lögner; vilket gör att vi som tittare börjar skratta. Tyvärr har inte Björklund lärt sig av Basils misstag, dessutom är pressen tyst (dvs. logiken kommer inte in i debatten); därför kan det ses som helt normalt att lyfta in sina barn eller sin mor i debatten. Det faktum att Björklund i episk mening själv utger sig som den goda “liberala” protagonisten och Åkesson utmålas som den onda mörka antagonisten gör att det blir knepigt när man har snarlika uppfattningar, då lyfter han fram sina barn; eftersom argumenten saknas. För att få majoren från Kinna att tappa ansiktet hade det räckt att någon sagt; “så du menar att det är bättre att söka stöd hos människor som har helt andra uppfattningar, ja till och med kommunisterna trots att du är överens med Åkesson; endast för att du lovat dina barn att inte samarbeta med dem?”
Konsten att inte försäga sig
För eller senare försäger man sig, vilket skedde i Björklunds presskonferens i veckan. I ett utvecklande resonemang vilka man får samarbeta med i olika frågor säger Björklund att de är ett oppositionsparti i alla frågor utom de ekonomiska, och att man då vill samarbeta med riksdagens övriga oppositionspartier. Vid en fråga vilka dessa är råkar Björklund försäga sig, och lägga fram övriga Alliansen och Sverigedemokraterna. Således uppstår en intressant fråga, är det bara i budgetfrågor Björklund lovat sina barn eftersom han söker samarbete i övriga sakfrågor; eller har han nu brutit sitt löfte till sina barn?
Kan man lita på någon som inte ens kan hålla löften till sina barn?
Alla som sätter sig på en hög häst kan man många gånger plocka ner genom att använda deras egen retorik mot dem. När han själv säger att han söker b.la. SD:s stöd i andra frågor utanför budgeten för att nå majoriteter, tåls det att fråga vad som hände med löftet till sina barn? Om man kan ljuga för dem, hur ser man då på vallöften till svenska folket? Björklund skulle säkert kunna slingra sig och påstå att löftet bara gällde regeringens budget, och kanske finns det också någon nymarxistisk icke ifrågasättande partivän (ex. Joar Forsell som “varit feminist i 300 år” och ska “bekämpa destruktiva mansnormer” på dagis) som köper det; men för vanligt folk framstår dessa lögner som gallimatias. Säkerligen finns det säkert dem som tycker det är fult av denna redaktion att blanda in Björklunds barn i debatten, det vill vi därför understryka att vi inte gjort; utan vi har bara bemött hans argumentation där Björklunds barn utgjort den sakliga argumentationen varför Liberalerna inte kan stötta Moderaterna (då dessa har stöd av SD i sina förslag).
Lyssnar man på Björklund i morgonsoffan idag säger han att man idag inte kan samarbeta med SD eftersom dom formerades ur nynazismen (när de idag tagit avstånd, varför är det relevant 30 år senare? Ska vi granska alla partier vart de stod för 30 år sedan för att samarbeta idag eller vart går gränsen?), att de vill slå sönder det Europeiska samarbetet (innebär EU-skepsis att man inte vill samarbeta med våra grannländer?) och att de gör skillnad på människor och människor (gör inte Björklunds språktester det också?)
Jan Björklund är en politiker som har gjort sitt i politiken, och den form av högersocialism partiet står för idag kommer inte efterfrågas på sikt. För eller senare kommer vi få politiker som endast argumenterar i sak, eftersom fri media kommer ifrågasätta de som lyfter in sina barn i regeringsförhandlingen. Idag kommer man undan eftersom äldre media fortfarande har en stark ställning, men desto mer den urholkas; desto sämre möjligheter har dessa politiker. Väljarkåren vill nämligen inte ha ideologiska genuskonflikter på dagis, de vill att barnen ska leka med hink och spade; det här kan vem som helst argumentera ner. Högern behöver därför bida sin tid, vässa sitt lag; och argumentera för vad man tror på. Dessa individer kommer vi minnas som ett stort skämt om några år, var så säker!