Denna typ av undersökningar, publicerade i statstelevisionen, ger möjlighet till reflektion. Om vi inledningsvis tittar lite på den svenska migrationssituationen kan man konstatera två saker; dels har vi som västerländskt land tagit emot väldigt många (160 000 år 2015) och dels har vi stora problem att integrera människor när endast 40 % har jobb efter 10 år. Detta finns det fog att kritisera, då vi inte har någon lösning hur vi ska kunna klara detta på ett rimligt sätt. Vissa av kritikerna väljer att börja sympatisera med Sverigedemokraterna, vissa (som ex. undertecknad) väljer att skriva artiklar och påverka den allmänna opinionen. Detta innebär inte att SD-sympatisörer eller vi andra som har en kritisk eller mer realistisk tolkning av migrationsfrågan skulle ha en negativ människosyn eller att man skulle vara egoistisk lagd. I mitt fall är det tvärt om, jag blir oerhört glad när jag hör om människor från andra länder som fått jobb och blivit en del av samhället. Jag blir också oerhört förbaskad när jag hör om högutbildade akademiker med fast anställning som tvingas återvända till Irak pga. en oflexibilitet från myndigheterna. Men generellt uppfattar många människor den stora volymen som icke-hanterbar, speciellt när de ser att samhället börjar få problem på en rad olika områden. Då blir det väldigt märkligt när man börjar högläsning i statistik om att brottsligheten minskar.
Regeringen Löfven verkar sakna verklighetsförankring
Desto märkligare blir det när svenska regeringens företrädare sitter i TV och förklarar att man ska påverka EU att lyckas med kvotflyktingsystemet, samtidigt som b la Ungern använder sitt veto mot en migrationsuppgörelse. När Regeringen Löfven sätter hela sin tilltro till icke-fungerande EU, och inte lämnar svar i övrigt, är det inte heller konstigt att människor väljer att rösta på Sverigedemokraterna. Det regeringen måste göra (och även Alliansen) är att återta initiativet i frågan och förklara hur man tänkt sig. Det duger inte att svamla om EU och att andra länder ska bidra när det är uppenbart för alla utom regeringen att de ser väldigt annorlunda på situationen.
Att vända statistik till sin fördel
Det är även uppenbart att Sverigedemokraternas framfart har lett till statistiktolkning utöver det vanliga. När vi under kort tid haft flera döda på asylboenden eller i närliggande IKEA-varuhus är situationen allt annat än välmående, genast finns det personer som drar fram “-per capita” kortet dvs. att jämföra brott med antalet medborgare nationellt. Vid en “-per capita jämförelse” rörande mord i övriga riket utanför asylsystemet kan man således konstatera att den statistiska risken för att bli mördad är högre utanför än på asylboenden. Resultatet ger således en missvisande bild kring säkerheten på landets asylboenden, samtidigt som man hör talas om våldsamma upplopp och slagsmål nästan varje vecka. I det läget är den aktuella frekvensen (antalet) endast relevant då mord och våld inte är något som ska förekomma på asylboenden öht. Noll anmälningar är alltså, och kan endast vara den enda siffra som är acceptabel. Ska den svenska regeringen eller borgerligheten återvinna förtroendet i dessa frågor måste man också våga visa statistik som är sann men negativ, inte försöka vända och vrida på nattsvarta siffror som tyder på att vi har problem.
Svensken, inte Sverigedemokraten är generellt en egoist
Man behöver inte vara Sverigedemokrat för att uppfatta att många människor är ganska ego idag. Det ligger väl även i den svenska kulturen att vara lite misstänksam mot andra (tror grannen att han är något bara för att han kör BMW, hur har han myglat till sig den? etc.). Debatten egoism blir även väldigt felaktig om man kopplar den mot integration, vilket undersökningen gör. En mer rättpekande fråga är istället, “Är du villig att skuldsätta landet upp över öronen för att ge människor utan medborgarskap samma fördelar som de som har medborgarskap?”. Svaret nej kan inte innebära att man är egoist, snarare är väl synen mer realistisk då nationell skuldsättning aldrig är bra. En annan relevant fråga är hur många pensionärer som är villiga att sänka sina pensioner för att dela den med nyblivna medborgare som aldrig betalat en krona i skatt? Denna typ av frågor är oerhört känsliga, men migrationsfrågan handlar idag om prioriteringar eftersom vi inte har råd (lånar man har man inte råd) eller lyckas integrera folk i samma utsträckning som de flyttar hit.
En positiv människosyn
Den politiska diskussionen om vem som har mest positiv människosyn är även den politiskt missvisande. Detta handlar egentligen inte heller om positiv människosyn utan vem som är mest naiv och kan bortse från flest problem. Rasism ska aldrig accepteras, men vi måste kunna vara tillräckligt politiskt tillåtande att tala om kulturella skillnader. Ser man exempelvis att vissa brott eller negativa beteenden kan kopplas samman med ett visst lands medborgare, måste vi kunna diskutera det på ett sansat vis. Det betyder inte att alla från det landet har samma beteende, utan att det finns en förhöjd risk och således kan man sätta in presumtiva åtgärder på t.ex. boenden. Idag har debatten på området dessutom blivit märklig, då många som anser sig stå för en “positiv människosyn” istället valt att flytta svaren från kulturella problem från tidigare land till att istället se om t.ex. förövaren är man eller kvinna (vänsterpartister flyttar f.ö. debatten till rik och fattig). Undersökningen från Södertörns högskola skulle alltså indirekt visa på slutsatsen att en person med positiv människosyn ser könsproblem eller klasskamp som förklaringar på samhällets problem. Detta är självklart ett resonemang som är helt uppåt väggarna, eftersom förklaringarna flyttas av politiska skäl från den lilla gruppen till den stora klassen. Detta ökar felmarginalerna, vilket gör att betydligt fler fredliga människor (inte sällan män) utmålas som potentiella våldtäktsmän eller våldsverkare. Dessutom är själva definitionen av negativ människosyn fel i forskningsrapporten, dvs. att egenskaperna som t.ex. tilltro och misstanke om någon är ond skulle utgöra negativ människosyn. Både misstanke och tilltro är ju faktorer som också kan beskrivas som grad av realism eller minst naiv då våld faktiskt sker utbrett i vårt samhälle, inte sällan mot kvinnor. Kan man säga att en kvinna som känner sig förföljd av en man som beter sig märkligt har en negativ människosyn, eller har hon en realistisk uppfattning om hon anar oråd om han ökar takt i samma takt som henne? Denna typ av forskningsrapport har enligt min mening lika mycket substans i slutsatsen som en rapport om vattnets betydelse för sjöfarten.
Replik på:
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/studie-sd-valjare-har-negativ-manniskosyn