Häromdagen publicerade den tidigare pressombudsmannen och tidigare chefredaktören för Aftonbladet en artikel där hon kritiserade SVT:s och Dan Josefssons granskning av Kevin-fallet. Den större frågan handlar således om det är försvarbart att intervjua människor i andra syften än vad de får reda på, vilket är fallet med de poliser som intervjuats. Det faktum att det väldigt sällan finns någon transparens mellan myndighetspersoner som får kritik och media gör att journalister är utlämnade till den intervjuades goda vilja; vilket blir uppenbart när få visar ansvar för tidigare fattade beslut. Således kan det inte uteslutas att hade Dan Josefsson intervjuat dem med tesen om att ett rättsövergrepp av monumentala mått på två småpojkar hade skett hade det varit tämligen tyst. I fallet med Thomas Quick/Sture Bergwall uttalade sig varken polisen Penttinen eller psykologen Ståhle i någon av de tv-produktioner som gjordes; varför skulle vi tro att gänget kring Kevin agerat annorlunda?
Att bortse från faktorer som talar emot någons skuld
Uppenbart finns det liknande paralleller mellan dessa utredningar, mer än att samma kritiserade minnesprofessor Sven Å Christiansson figurerat i dem båda. I fallen Quick pekades flera medgärningsmän ut i de mord han påstått sig begått, och inte sällan hade dessa alibin. I tältmordet i Appojaure där makarna Stegehuis blev mördade pekade Quick exempelvis ut en man som han påstått sig haft en homosexuell relation med, som dessutom hade alibi för mordkvällen i och med att han ska ha besökt ett sjukhus i Stockholmsområdet. Ändå har tingsrätten fastställt i sin dom att han kört Quick till Norrland, men eftersom han haft alibi så har han inte fått något straff. Det rimliga och rättssäkra borde ha inneburit en friande dom eftersom att tesen hur personen tog sig till platsen spruckit, istället bortsåg man helt ifrån alibit och mannens namn figurerar i domen. På samma sätt är det oerhört allvarligt att den ca tioårige pojke som gett barnen alibi när dessa lekt utomhus (vid tidpunkten för Kevins död) helt bortsetts, eftersom det borde vara en mycket försvårande omständighet för skuldfrågan.
När viljan överstiger intellektet
Det finns två sätt att se på det som avslöjats, antingen har det funnits en överstigen “vilja” att lösa fallet eller så saknar gruppen kritiskt tänkande. Det svenska folket reagerar på handlar om två barn som till synes utsätts för ett rättsövergrepp där frågor ställs och där barnet i fråga gissar och ändrar sig för att göra polisen nöjda; gossen vet helt enkelt inte vad han ska svara. När polisen får så pass motsägelsefulla svar, och där gärningsmannen ändras flera gånger borde göra polisen kritiska till sanningshalten i deras historier; istället ökar polisen sin misstanke. När barnen menar på att Kevin mördats med kniv och polisen istället tror att han strypts är det ofattbart att man inte avskriver dem utan fortsätter. Uppenbart har “viljan” överstigit intellektet hos dessa individer.
När är ett brott uppklarat?
Det faktum att man på goda grunder kan ifrågasätta fallet gör att man måste ställa sig frågan när ett brott borde betraktas som uppklarat? Det är oerhört viktigt att vi inte får en situation där man är villig att gå över lik för att på pappret klara upp brott; rimligen måste det finnas en logisk verklighetsförankring. Möjligen är det så att många utredningar inte går att utreda till 100% och att väldigt få gärningsmän skulle dömas om så var fallet, därför måste vi också tolerera att oskyldiga människor kan dömas; vilket kan sammanfattas som “döma bortom rimligt tvivel”. Dock är det oerhört allvarligt om man väljer att bortse från saker som talar emot, och kanske t.o.m. utelämnar dessa för en domstol; vilket är fallet med ex. Quick (och Kevin) där exempelvis domstolarna inte fått reda på Quicks 20+ gissningar på olika mordvapen i fallet Yenon Levi.
Således kan man inte dra någon annan slutsats att SVT gör rätt som blandat sig i både Quick och Kevin eftersom båda är rättsskandaler; när folket uppfattar de dömda som oskyldiga. Tidigare JK numera justitieråd i HD Göran Lambertz synsätt med att det inte handlar om rättsskandaler när domstolarna i Quick-fallen landat i fällande domar efter vad som presenteras gör inte saken bättre. Det är de facto en rättsskandal om oskyldiga människor döms för brott de inte begått, även om felaktig s.k. bevisning presenterats; vi kan inte ha en rättsordning där verkligheten och framförallt logiken talar emot den s.k. “bevisningen”. Således måste man landa i slutsatsen att det är rimligt att inte avslöja sina syften om det resulterar i att oskyldiga människor kan få upprättelse från fällande domar, även om de ansvariga får kritik. Syftet i dessa reportage handlar dessutom om att ifrågasätta eller fria två till synes oskyldiga barn som fått sina liv förstörda, inte att fälla ett antal inkompetenta individer i blå uniform; eller för den delen professor Christiansson med redan ifrågasatt hatt. Däremot har samhället en ordning att de som gjort förtjänster på andras lidande, tenderar att falla lägst när ridån faller; det kan dock inte vara ett argument för att göra vad som är rätt och riktigt – nämligen kritiskt granska personer som sannolikt är oskyldiga. Därför är det obegripligt att en person av Yrsa Stenius dignitet uppenbart sätter personer som sannolikt begått tjänstefel före oskyldiga människor som farit illa i rättssystemet; en tidigare pressombudsman som företrätt allmänheten borde agera mer förståndigt.
Replik på:
http://www.aftonbladet.se/debatt/a/0RlqB/svt-anvander-logner–och-agerar-domstol