Att lära sig skilja på begreppen Jämlikhet och Jämställdhet
Tittar man på de engelska begreppen ovan är de betydligt mer förklarande, eftersom det framgår i termerna vad som avses i rättvisebegreppen. Om man tänker sig ett sprinterlopp är jämlikhet att alla löpare får starta samtidigt, och har rätt att köpa vilka löparskor de vill; dvs. alla tävlande lyder under samma lagbok. I en jämlik värld är det rättvisa att alla har olika förutsättningar och man accepterar att någon vinner guld, en annan silver och den tredje brons. I den marxistiska världen uppstår här en orättvisa, eftersom någon vinner guld och någon annan långsammare blir utan en medalj. Kanske har man inte råd att köpa lika fina löparskor, eller så åker offerkoftan på av en annan anledning; den som vinner guld förtrycker enligt denna lära de offer som inte kan springa lika fort. De påstår alltså att det finns en orättvisa eftersom alla inte vinner, (ett mönster som återfinns när Vänsterpartiet diskuterar avskaffande av betyg och att alla inte kan studera i hemmet). Så tänker nämligen en marxist, i alla frågor, vilket gör ideologin oerhört farlig eftersom de inte säger det rakt ut; men ramverket finns där dag som natt. För att komma till rätta med problemet vill marxisten införa jämställdhet, dvs. utjämna resultatet så alla löpare får varsin medalj. Marxisten, centerpartisterna och jämställdhetsivraren vill alltså att alla ska ha det lika (dåligt), eftersom det är orättvist om någon presterar bättre. I detta tankesätt sätts alltid rättviseperspektivet utifrån den svagaste eller sämst presterande i en tävling, vilket gör att morötterna att överprestera försvinner när det inte lönar sig.
Jämställdhet i praktiken
På Kuba där man kommit längst i jämställdhetsarbetet har en bartender samma lön som en ögonkirurg, dvs. c:a 200 kr per månad. Hur rättvist är det? Fackliga minimilöner är ett annat bra exempel på jämställdhet, där man reducerar människor till en ålderssiffra och antar att alla arbetar lika bra; istället för den jämlika lönen som ger lön efter prestation. Här finns det förlorare i båda synsätt, för den som inte presterar starkt på arbetet är en minimilön att föredra; på samma sätt som den som högpresterar förlorar när denne får samme lön som någon som gör ett ”sämre” jobb. Frågan behöver därför sättas i ett större perspektiv, dvs. vilket samhälle har högst välstånd? Vill man göra det enkelt kan man jämföra exempelvis USA och Kuba, där det inte går att dra någon annan slutsats än att högpresterande skapar vinst i företag vilket skapar högre välstånd för de som har inte varit lika framgångsrika. En fattig person i USA tjänar rimligen mer än 200 kr per månad.
Varför det socialistiska samhället alltid blir mycket giftigt
I den marxistiska / socialistiska läran blir alltså den framgångsrike personen utmålad som förtryckaren, vilket resulterat i att arbetarna tagit livet av fabrikörerna i de länder som infört socialism; i deras ögon är den döde ägaren reducerad till ännu en fascist och förtryckare. Att denne belånat sitt hem och tagit risk för att man tyckt man haft en bra affärsidé, har inte de giriga personerna längre ned i ledet förstått; utan offerkoftan hur förtryckt man är som anställd trumfar allt. Därför är verkligheten alltid subjektiv för vänstern, de bortser nämligen från alla objektiva fakta utan tar sig rätten att beslagta andras egendom. Här är man inte bättre än första bästa bankrånare, vilket gör att företagen alltid flyr länder som andas att anamma denna mordiska ideologi (med 120 miljoner döda). Nuförtiden har även pride-, klimat-, och andra rörelser fått tydliga marxistiska drag, där exempelvis “vita heterosexuella män” utmålas som förtryckare av samhället; precis som den som åker bil till jobbet eller äter kött. Här kommer “förebilderna” in i samhället, den politiskt korrekt skara godhetsknarkande människor som upphöjs till att vara bättre än oss vanliga människor; som lyfts in i alla möjliga sammanhang som exempelvis Kakan Hermansson i julkalendern, Talang eller Järvaveckan. Där den som är kritisk, snabbt blir utmålad som en dålig människa av “experterna” som legitimerar “förebilderna”. Förr var man en god sosse eller sann kommunist, idag talar man istället om värdegrund; där den gemensamma faktorn heter underkastelse.
Jämställda samhällen bygger i mycket hög grad på pessimism och avundsjuka, där någon annan är orsaken till att man själv har det så dåligt. Jämlika samhällen har istället en känsla av optimism och frihet, där man istället för avund försöker lyckas. Att man som påstått liberalt parti ena dagen räddar kvar den socialistiske justitieminister som är ansvarig för det kaos Sverige befinner sig i, samtidigt som man gör reklam för att kämpa för (marxistisk) jämställdhet är minst sagt lite motsägelsefullt. Samtidigt som man visar att man inte har koll, utan skriver lite vad som helst för man tycker det låter bra. Centerpartiet är dock inte ensamt, Liberalerna pratar också mycket om vikten av jämställdhet; vilket är ännu roligare då jämställdheten krockar med självaste partinamnet. Kanske är det dock inte så förvånande, då dessa partier idag samlar människor vars enda förenande idé är att man är motståndare till Sverigedemokraterna; ideologiskt befinner man sig nämligen i Limbo.