Gång på gång tåls det att ställa frågan huruvida krönikören Lindström kan sjunka lägre i intellektuellt anseende, och ständigt kan vi förvånas att gamla rekord tangerats och att graven trots allt är ännu lite djupare. Vad är det för inställning att välja in ledamöter endast för att det är “militanta feminister”, skulle Kakan Hermansson vara mer lämplig än historieprofessorn Dick Harrison; finns det någon sinnad människa som på allvar skulle anse det? Hur kan en tidning som Expressen lyfta fram någon som förespråkar kvotering istället tunga erfarenheter och intellektuellt erkännande? Vill man verkligen rasera Svenska Akademiens anseende i världen till Lindströmska-nivåer då ska man självklart följa krönikören, och ta med de “kulturella” människor som vederbörande aktar; dvs. feminister som vet allt om klasskamp och könsretorik men som aldrig besökt ett operahus.
Dagens kulturskribenter vet inget om kultur
Det är uppenbart att de som verkligen är kunniga inom kultur fått träda tillbaka för diverse feminister som ersatt kunskaper om komposition med genustänk och socialism. Är det troligt att pensionerade dirigenter skulle kunna ta plats i P3 en dag som denna, eller är det mer troligt att en arg feminist med lugg varit mer intressant? Det är uppenbart att kulturens status i det här landet har fått stå tillbaka för att konst numera är kön på väggar och tak, eftersom det är det enda sätt dessa människor kan uttrycka sig; de saknar helt enkelt lyriken och briljansen utan är kvar i kiss och bajsåldern. Kampen för yttrandefrihet blir således en “fantastisk” penis på en vägg och inte personer som Salman Rushdie eller Lars Vilks som utmanar totalitära normer med livet som insats, eftersom könskonst är det enda sättet dessa kan uttrycka sig. Istället får vi “kulturella figurer” av Täppas Fogelbergs kaliber som vill att man drar in livvaktsskyddet på den senare, trots att flera försök redan gjorts mot dennes liv; sedan gnäller vederbörande ut i SVT Opinion där han tycker Ann Heberlein “ska vara glad” att hon får yttra sig i Public Service. Tåls att fråga hur unkna värderingar som finns på Sveriges Radio, när man försäger sig om sin restriktiva syn på yttrandefrihet för borgerliga debattörer.
Feminism är inte förenligt med Snille och Smak
För alla som någon gång funderat djupare vad feminism handlar om, och tittat på de ideologiska tankarna som görs gällande är det tydligt att det handlar om totalitär socialism förpackat som en rörelse som företräder kvinnor. Således uppträder dess ambassadörer likt andra totalitära inriktningar och sätter sig själva i en offerposition där man som antifeminist motargumenteras som att man skulle vara anti kvinnor, som om dessa skulle ha monopol på att värna kvinnors intressen? De har helt enkelt likt andra identitära rörelser suddat ut skillnaderna mellan sig själva och den rörelse de företräder, anhängarna lever helt enkelt som offer för sin tillvaro där nyttig idioti varvas med hatisk könskamp. Vad man inte tycks förstå är att samtliga genus-resonemang bygger på förenklingar och att det knappast är könet som är den enda faktorn som skapar skillnader, utan yrkesval, utbildning, kulturella faktorer, ambitioner, olika intressen, och inte minst friheten och den egna viljan. Således är den feministiska (inkl. Lindströmska) tankegången allt annat än förenlig med de högt värderade orden Snille och Smak.
Tidningar bör lyfta fram kulturellt kunniga även om det inte säljer kortsiktigt
Uppenbart har vacker konst, lyrik och vackra melodier fått stå tillbaka för kortsiktiga ekonomiska intressen. Vi har kunnat se det i stad efter stad där vackra byggnader ersatts i nybyggd DDR-stil, där “kulturella” hyllat dessa idéer. Vi har kunnat se debatten kring Nobelcentret där genuint kulturella människor velat behålla det gamla tullhuset, där kulturredaktionerna utmålat dessa som bakåtsträvare; konflikten har således fungerat likt ett lackmuspapper eftersom den totalitära definitionen av “kultur” blivit väldigt tydlig. Uppenbart finns det dock en stor publik att hämta, människor som faktiskt uppskattar traditioner och vackra ting; annars hade inte folk samlats i sociala medier under exempelvis arkitektupproret. Folk uppskattade den framlidne Avicii för att han var en musiker som insåg melodiernas makt, slutsatser som Mozart, Beethoven och Monteverdi dragit före honom; men en uppfinning som gång på gång behöver aktualiseras. För vad är det egentligen som gör att vi alla kan sjunga med i eine kleine nachtmusik, eller Beethovens 5:e eller 9:e symfoni? Är det orkestreringarna och arrangemangen, eller är det de oerhört enkla och lättsamma melodierna som gör att de fortfarande kan återanvändas till skillnad från Britney Spears hits vars bästföredatum passerade månaden efter skivsläppet?
Vill man tänka kortsiktigt och fortsätta denna konflikt ska man självklart gå på den Lindströmska linjen och ta in militanta feminister som kan sätta Horace m.fl. på plats i att vara mest kränkt; för att på så vis kunna ge litteraturpriset till någon som använt flest köns- och genusretorik i sina texter. Vilket säkerligen kommer generera hyllningar från åtminstone den aktuella krönikören ty denne likt gruppen han lobbat för är signifikant med allt annat än Snille och Smak. Vill man däremot få till en akademi som åtnjuter vårt folks och vår omvärlds respekt och förtroende, då ska man utnämna människor som ger ett seriöst intryck som exempelvis professor Dick Harrison, skådespelerskan Pernilla August, kompositören Fredrik Sixten, världsdiplomaten Jan Eliasson eller varför inte spektakulära men fantastiska ordkonstnären Björn Ranelid? Dessa behöver inte ta till konflikten som instrument för att kunna få sin vilja hörd, de räcker med att de för fram sina åsikter eftersom de genom sina livsverk visat sin briljans och duglighet i just de signifikanta kategorierna Snille och smak; något som kapitalt skiljer sig mot inkvoterade och kränkta feminister som fallit offer för hatets och könskampens socialistiska dogmatik.