Det är allmänt känt att barn lär sig språk väldigt lätt när de är små, vilket är en fördel för barn med två modersmål. I en värld där relationer över gränser troligt kommer betyda mer och mer finns det alltså poänger i att lära sig fler språk. På den tvåspråkiga förskolan Myrlejonet i Täby har man nu bestämt sig för att låta engelskan spela en mer central roll, därför har man anställt personer som endast talar engelska. I en artikel i Dagens Nyheter förklarar ledningen resonemanget med att en pedagog som är både engelsk- och svenskspråkig kommer att tala svenska, därför satsar man nu på någon som bara pratat engelska; för att således göra barnen flytande i engelska snabbare. Detta har fått både föräldrar och krönikören Daniel Swedin på Aftonbladet att kritisera beslutet.
Ledare: I Täby duger inte svenskan längre – Krönikör Swedin, Aftonbladet
Normalt sett brukar vi inte diskutera andra tidningars s.k. “journalistik”, men denna artikel förtjänar att synas i sömmarna. Skriver man en ledarartikel är det på sin plats att man presenterar förslag, istället inleder krönikören Swedin med en märklig metafor om en snusförsäljare som börjar sälja sockerdricka för att rädda företaget. Även om vi kan antaga att Swedin motsätter sig engelskasatsningen, tycks han på klassiskt socialdemokratiskt manér snöa in på att bolaget drivs i företagsform. Satsningen i engelska representerar således efterfrågan på marknaden när fabriken bytt till sockerdricka. Swedin ironiserar om ägandeform och marknaden, medans föräldrarna istället lyfter kommunikationsproblem och inte företagsform som skäl för sin oro. Den övriga artikeln fortsätter sedan med ett referat av DN:s artikel och en redogörelse av själva nyheten att skolan fått kritik; men står fast vid sin satsning. Uppenbart speglar inte rubriksättningen artikelns innehåll eftersom skolan är tvåspråkig, men prioriterar engelska. Hur man som ansvarig utgivare kan låta någon av sina medarbetare så flagrant bli tillintetgjord av sin egen kreation; är inte hyggligt när tidningen går ut till hela landet.
Empiri är kunskapens moder
Istället för att diskutera ägandeform och oroliga föräldrar borde diskussionen handla om hur lång tid det tar för ett barn att lära sig ett nytt språk? Skolledningen som beskriver barnen som små svampar tror att det kommer ta ca 3 månader innan barnen börjar kommunicera flytande i språket, vilket i så fall skulle ge dessa barn flera år av försprång jämfört med jämnåriga kamrater. Det är högst troligt att en lyckad utveckling i engelska på Myrlejonet kommer leda till att fler förskolor börjar arbeta efter liknande metoder, istället för att engelska införs när barnet är 7-9 år och kanske får betydligt längre startsträcka.
Oroar aktuella politiska experiment mindre än språksatsningar?
Det är nog få som missat debatten om genuspedagogik i förskolan, dock är det få som diskuterar dess följder. Hur vet vi att barn som på ett tidigt stadium lär sig ifrågasätta sitt eget kön kommer utvecklas till en välmående människor? Läser man frågespalter på nätet tycks just frågor kring den egna identiteten vara en av de faktorer som leder till psykisk ohälsa. Snarare får man känslan att de som på egen hand finner sig själva och utvecklas utan yttre påverkan är de som blir trygga i sin identitet. När religionen och nationaliteten som historiskt gett människor både livssyfte, ramverk och identitet suddats ut, är kanske könet en av de få faktorer som ger barn ett fundament stå på. Därmed inte sagt att det inte finns barn som på egen hand identifierar sig som motsatt kön, vilket är helt okej; människan är fri i sin natur.
Att aktivt utsätta barn för genuspedagogik, är till skillnad från tidiga engelskastudier mycket riskfyllt eftersom det kan rucka på barnets identitet; även om individen kanske inte ifrågasätter sig själv förrns i vuxen ålder när ex. relationer kommer in i bilden. Gör man en parallell mot religiösa friskolor (av “normal” natur) är det troligt att dessa ger barn både identitet, samhörighet och således stärker barnen eftersom de är del av en gemensam kultur; vilket kan uppfattas positivt för de barn som tror på samma gud. Således blir kritiken om engelska språket eller religiösa friskolor mycket märklig när den primära argumentationen från vänstersidan handlar om företagsformen istället för innehållet. Det värsta som kan hända Myrlejonets förskola är att barnen inte lär sig engelska enligt skolledningens prognos, en och annan förälder oroat sig i onödan; samt att krönikören Swedin känner ångest över att fler barn “efterfrågar” s.k. “privata alternativ”…