I dagens krönika kan vi läsa att Aftonbladets krönikör tycker att 100 000 personer per år känns rimligt. Hur seriöst är det att höfta en hög siffra utan att kommentera ett ord hur man tänkt genomföra detta? Är Oberoende Förnuft en mer humanistisk tidning än Aftonbladet om vi skriver att vi snarare tycker 200 000 är en rimlig siffra och att man kan “hyvla ner trösklarna ” ännu lite mer? Eller är det direkt ohederlig journalistik eftersom man inte definierar vilka trösklar man vill hyvla ner eller förändra, än mindre hur man tänkt göra det? Problemet handlar också om att det är någon annan och inte debattören som ska stå för integreringen. Frågan är vad debattören egentligen själv är villig att skjuta till?
Begreppet Marknadsekonomi kopplat mot integration
En marknadsekonomi styrs av utbud och efterfrågan, detta genomsyrar allt ifrån hur en produkt konsumeras till hur man tillsätter en anställning. Den svenska arbetsmarknaden anses vara tuff, det innebär att det finns efterfrågan på kvalificerad arbetskraft men icke-kvalificerade har en svårare situation. När det råder läkarbrist i landet är det därför mindre svårt att integrera en läkare, när politiker då får det att framstå som att många är läkare och högutbildade duperar man väljarkåren med att man har en integrationspolitik som fungerar. I själva verket har man inte tagit ansvar för det växande utanförskap / utbudet (dvs. människor som inte är efterfrågade av arbetsmarknaden) utan man har flyttat debatten till att diskutera de som får jobb. Hur hederligt är det att generalisera kring endast de positiva aspekterna? Det faktum att 60 % saknar jobb efter 10 år, säger kanske en del, hur påverkar dessa välfärdssystemet? Således kan man alltså dra slutsatsen av att arbetskraftsinvandring (dvs. direktanställningar från utlandet) är positivt för samhället, dessa personer hamnar inte i utanförskap. Möjligtvis finns det en och annan rasist som själv saknar utbildning och tycker sig ha blivit snuvad på jobbet, lyckligtvis är dessa få. Det handlar inte om att företagen är rasister, utan att de inte efterfrågar arbetskraft i den utsträckningen som Lindberg och hans meningsfränder finner som rimlig invandringstakt.
Vilka “trösklar” ska Lindberg “hyvla ner” för att företagen ska anställa människor utan kompetens?
Idag har mycket av de lågkvalificerade arbeten som förr fanns skickats till Sydostasien, vilket inneburit att många människor har svårt att få arbeten; så väl svenskar som nyanlända. När man inte arbetat på många år kan det vara oerhört svårt socialt att börja arbeta. När Bert Karlssons bolag nu varslade sina anställa om uppsägning p.g.a. den förändrade situationen uppstod något intressant, 80 % av hans anställda var själva nyanlända. Hur vet vi idag att de siffror regeringen presenterar av att många nyanlända får jobb inte är siffror som i en stor utsträckning visar nyanlända som tar hand om andra nyanlända? När nyanlända dessutom anställs som billig arbetskraft måste man inse att många företag letar just billig arbetskraft och därför tar en ny person när rabatten går ut, detta handlar inte om rasism utan om väldigt grundläggande kunskap i marknadsekonomi (se marknadspris).
Hur vore det om Anders Lindberg själv angav vad han är villig att betala för sin “generositet”? Vilka möjligheter finns det t.ex. att skänka delar av sin egen lön? Finns det möjlighet att upplåta delar av sin bostad till nyanlända kostnadsfritt (eftersom han tidigare kritiserat vinsterna i denna sektor)? Skriver man en krönika som heter “Låt inte vinstuttag äventyra välfärden” vore det märkligt om man inte lever som man lär.
Replik på:
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article23735376.ab