När en kommun tvingas lägga ner sin kärnverksamhet, dvs. skolor, äldreboenden eller liknande tåls det att fråga hur det är möjligt och hur man prioriterar. Visserligen är Kristdemokraterna ett borgerligt parti som gillar att privatisera saker, men det tycks inte vara syftet när man lyssnar på resonemanget; där det istället handlar om att pengarna är slut. Margret Thatcher, tidigare premiärminister i Storbritannien varnade att problemet med socialism är att man för eller senare gör slut på andras pengar; vilket tycks vara det som har skett (de offentliga utgifterna har vuxit bortom kontroll). Väldigt få politiker idag prioriterar nämligen kärnverksamheten utan istället tycks kostnaderna skena på det ena projektet värre än det andra. Projekt som “vanligt folk” eller det hatiska begreppet “the deplorables” (som används i USA) överhuvudtaget inte kan påverka.
Hur man gör en budget obegriplig
Att studera en kommunal budget är som att besöka en skog utan karta och kompass, vet man inte vart man ska leta efter svamp så är det väldigt svårt att hitta dessa platser. På samma sätt klumpas en budget ihop i större poster så det är väldigt svårt att få en uppfattning om vad som ingår i exempelvis lokalhyra eller om denne post är billig eller dyr. Därför kan man exempelvis landa i bisarra uttalanden om att massinvandringen är ekonomisk positiv, eftersom man kan vända på all form av redovisningsetik när man värderar intäkter högt och kostnader lågt; när man gör raka motsatsen till vad varenda ekonom i skolan får lära sig (dvs. att värdera intäkter lågt och kostnader högt). Ingen vet exempelvis heller vart tolkkostnader, ökade socialbidrag eller gratis bostäder hamnar utan klumpas in i andra poster.
Marcus Allard och Örebro-partiet är en ögonöppnare
Tittar man på klippet ovan är det populistiska Örebropartiet det enda partiet som är emot att Örebro ska öka utgifterna med 350 miljoner i ett husköp där alternativet är att bygga nytt för motsvarande samma peng. Allard (som sagt sig ha hämtat inspiration från marxismen) lyfter även i klippet att företag alltid bygger snålt medans kommuner bygger dyrt, ett uttalande som gör en poäng av Thatchers uttalande; eftersom andras pengar spenderas lättare än de egna. Allard lyfter även att Örebros nya kulturkvarter kostade 723 miljoner och att man också gjort en satsning på BRT (ett nytt bussystem) för ca 1 miljard kronor. Poster som sannolikt är både svåra att se eller räkna på eftersom dom hamnar under infrastruktur eller fastigheter.
Att spara på rätt saker
Allard och Örebopartiet är därför intressanta eftersom deras nedskärningar visar hur pengar rinner iväg, vilket helt säkert är fallet med Huddinge där man nu tvingas lägga ner hemtjänsten. I Örebro vill de nämligen spara in på 12 miljoner kring politikerlöner, 20 miljoner för kommunala chefer, 20 milj. för kommunikatörer, 4,2 milj. för openart, man vill sälja ut konst för 30 milj, slopa 1 % -regeln 5 miljoner, minska värdgrundssatsningar (dvs. politisk vänsterindoktrinering) med 15 milj. samt kapa utbetalningar till islamister på 71 miljoner och genomföra hyresrockader för barn och utbildning där man spar in 14 miljoner; dvs. av de han nämner 161 miljoner i årliga minskade utgifter.
Därför säger det en del när Huddinge kommun väljer att lägga ner hemtjänsten, vilket Karl Henriksson (KD) beskriver som ett “drastiskt steg” för att få “ordning och reda” i kommunen. Hemtjänsten borde rimligen vara den första prioriteringen, dvs. ta hand om tidigare skattebetalare som dragit sitt strå till stacken. Istället kan vi en månad tillbaka läsa om en tredubblad satsning på digitalisering och ökade klimatsatsningar (bra exempel av New Public Management där man eldar upp pengar på projekt utanför kärnverksamheten), samtidigt som KD aldrig skulle skära i budgeten på samma sätt som Örebropartiet. Dagens styrande politiker skulle nämligen aldrig få för sig att backa på politiska satsningar, eftersom politiken i hög grad bygger på allt annat än att ha en budget i balans och vara försiktig med utgifterna; det finns nämligen alltid människor som tycker man har råd med allt genom att ta saker på kredit.