Vi var nog många som anade att det inte var nationalromantiken som skulle plöjas igenom av den svenska officerskåren, utan andra kulturers böcker i och med att SVT gjorde plutonchefens uttalande till en nyhet. Idén att förkovra officerare i litteratur är i sig inte dum, det borde rimligen vara obligatoriskt för både skolelever och officerare att läsa igenom viktiga litterära svenska verk. Idag finns det många unga som inte vet vem Strindberg är och som ser “förtryckande” statyer av vetenskapsmannen von Linné som rasism; därför behövs det mer allmänbildning i viktiga svenskar som satt vårt land på kartan. Förslaget är därför riktigt bra, men det är vår och inte andra kulturer vars litteratur bör prioriteras. Däremot är det viktigt att de som vill läsa andra författare får denna möjlighet också, bibliotek är en avgörande faktor och den aktuella löjtnanten bör kanske gå med i en privat bokklubb eller starta en studiecirkel hos ABF.
En officer och en gentleman
Att man som officer framstår som någorlunda bildad är en viktig förutsättning om man ska leda soldater i strid, få soldater vill gå i krig under ett befäl som aldrig rest utanför sin socken. Tvärtom kan det finnas poänger i att man som officer har en uppfattning och ett bredare perspektiv, samt vet hur man för och rör sig; eftersom dessa ädla dygder varit starkt förknippade med krigsföring historiskt. Men fokus måste ändå ligga på Sverige, inte på utlandet.
Att veta vad man slåss för
Antingen kan man resonera som Mona Sahlin som påstod att det inte fanns något som heter svensk kultur, en synnerligen extrem syn där man alltså helt förnekar sin egen existens. Eller så anser man att vårt språk, vår kultur, historia, värderingar och vårt sätt att leva är värda att försvara; med vapenmakt om så är fallet. Hade Sahlin läst Strindberg, Dagerman, Lagerlöf eller Eyvind Johnson hade hon kanske haft en annan uppfattning, istället landade hon i att midsommar var “töntigt” och att vi var “avundsjuka på invandrargrupper” som hade “en kultur, en identitet, en historia, någonting som band ihop dem”(1) . I sitt extrema uttalande satte Sahlin nämligen fingret på problemet, hon har likt många med henne glömt bort eller t.o.m. förnekat vad Sverige och svensk kultur är och varför den är viktig; eftersom hon som socialist fått för sig den sortens tänkande är högerextremt. Inget kunde vara mer fel.
Inkluderande normal nationell stolthet är viktigt
Alla i vårt land oavsett vart man är född eller vilken hudfärg man har kan hitta värden i Sverige eller svensk kultur som man tycker om, vi som nation är nämligen väldigt inkluderande kulturellt; vilket kan ta sig mer märkliga uttryck som när Åsa Romson på fullt allvar menade att alla som köpt en biljett på tunnelbanan är svenskar. Även om man kan ha synpunkter på ett sådant uttalande rent sakligt råder det konsensus att de som vill vara svenskar, vill tala språket, jobbar, följer lagboken och lever som folk gör mest i vårt land; har mycket goda möjligheter att kunna uppfattas som svenskar. Här i ligger också problemen med parallellsamhällen, de vill inte ställa upp de värden som förenar vårt land; tvärtom vill man leva efter andra normer och värderingar. Något som knappast löses av att läsa Strindberg, utan dagens diskussion rör de som deltar och vill tillhöra majoritetssamhällets gemenskap.
Att människor vill leva som svenskar är mycket positivt, det bevisar varför Sahlin har kapitalt fel och varför Sverige och svensk kultur är värda att försvara. Därför är det också viktigt att vi vårdar vårt kulturarv, annars kommer den röda (läs blågula) tråd som idag sammanbinder oss att helt mista sin betydelse. Att utbilda viktiga företrädare för vårt land men också skolelever, diplomater, soldater och officerare i svensk kultur och historia är därför nödvändigt; då förstår man nämligen värdet av vad generationer skapat de senaste tusen åren och varför de är värda att hylla. Sverige behöver nämligen inte att fler företrädare som Sahlin trampar på dessa värden som borde vara de viktigaste för oss, nämligen de som förenar oss. Istället behöver fler få möjligheten att få en bredare förankring i den svenska kulturen, på ett sunt och inkluderande vis som alla vänster som höger kan känna sig hemma i; eftersom vi bor alla i samma land.