Fornuft_ingress1Hur många haverikommissioner har någonsin förändrat samhället eller uträttat något? Det handlar snarare om att politiker ska framstå som handlingskraftiga, i själva verket skjuter man över ansvaret på en grupp individer som ska dra några slutsatser om vem som är syndabock. Kanske skulle politiker istället undersöka viktiga rättsfall själva och bilda sig en egen uppfattning som de sedan kan driva? Det är knappast ansvarstagande att med skattepengar försöka utmåla en åklagare som eventuell syndabock, det får varken Lotta tillbaka än mindre förbättrar det rättssäkerheten.


Klena straff
Till att börja med har vi alldeles för klena straff mot de som ger sig på kvinnor. Man talar om ”nolltoleransens”, vilket blir mycket verklighetsfrånvänt då gärningsmännen är ute efter bara några år i fängelse. Vissa partier försöker t.ex. plocka ohederliga poäng genom att generalisera att det är ett mansproblem, och att alla män ska känna någon kollektiv skuld för det som har skett och sker. Men när 99,x % av männen inte ägnar sig åt denna typ av brottslighet är det svårt att tala om ett mansproblem eller ”mansnorm” som vissa radikala feminister svänger sig med. Snarare handlar det om att dessa individer saknar respekt för både liv och lag, dessa bitar behöver vi ändra på. Det kanske är rimligt att det ska kosta 30 år (efter straffrabatter om 1/3) till livstid bakom lås och bom om man mördar sin partner, oavsett kön då vi eftersträvar jämställdhet i Sverige. Idag upplever många att vi utdömer svagare straff till kvinnor som mördar män än tvärt om; vilket är fel då vi är lika inför lagen. Ska man tala om att det råder nolltoleransens måste man ha lagar som faktiskt både skyddar kvinnorna och kraftigt markerar samhällets intoleransens mot denna typ av beteende. Det kommer aldrig en haverikommission konstatera.

 

“What you see is what you get”
Samtidigt kanske man på ett tidigare stadium bör förklara för sina barn att kriminella människor som partners eller vänner ökar risken för att man själv råkar illa ut. Detta är inte raketforskning, men är något som sällan tas upp i dessa sammanhang dvs. individens eget ansvar. Lagen kan i efterhand straffa personen som skadat offret men det är oerhört svårt att juridiskt skydda någon förebyggande mot en potentiell förövare som lever utanför samhället och ”inte är rädd för någon”. Svaret handlar alltså delvis om eget ansvar att omsorgsfullt välja sin partner och vänner, och delvis avskräckande hårda straff; kanske tänker gärningsmannen då två gånger innan han eller hon skadar sin partner.


Förebyggande arbete
Kanske skulle man från statligt håll lägga pengar på att få kvinnor som blivit utsatta för våld att berätta om det i klassrummet för barn. Kanske kan någon våldsam pojke få en tankeställare hur man inte ska leva, och kanske kan man få någon flicka att tänka två gånger innan hon inleder ett förhållande. Kanske har vi då räddat några liv? Kanske kan dessa kvinnor förklara att det är oerhört svårt att omvända någon som har våldstendenser, många av dem har säkerligen tidigare trott att det varit möjligt. Idag jobbar man t.ex. på det sättet rörande rasism och narkotika på många håll, kanske kan vi göra samma sak rörande våld mot kvinnor som uppenbarligen är ett samhällsproblem?

Vänners ansvar
Vi har alla, kvinnor som män ett ansvar att försöka hjälpa vänner som råkar illa ut, detta är inte juridiskt utan handlar om vikten av just vänskap. Ser man att någon är på väg in i en mörk relation bör vi påtala att personen begår ett misstag. Vi har också ett hedersmässigt ansvar om att se våra vänner i ögonen och tydligt markera mot beteenden som inte är acceptabla. Det är dessutom allas vår skyldighet att ställa krav på vänskapen i dessa sammanhang; väljer man att umgås med någon som skadar andra människor är man inget annat än en liten lort. Vi har också en skyldighet att tala om för vänner som accepterar våldsverkare att dom figurerar i dåligt sällskap.

 

Replik på:

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/kraver-att-aklagaren-ska-granskas

Av Ian Fernheden

Ian Fernheden är sedan 2015 chefredaktör för tidskriften Konservativa Förnuft. Ian har en kandidatexamen i internationell ekonomi men brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst och sann kultur så som klassisk musik. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren, är lyrisk tenor och dykare när han inte skriver artiklar. Sedan november 2022 är Ian kommunalråd för Kristianstad kommun och förste vice ordförande i kommunstyrelsen, vice ordförande för kyrkorådet i Kristianstads pastorat och är även invald som ledamot av både fullmäktige i Kristianstads kommun och Region Skåne för Sverigedemokraterna.

Kommentera utan Facebook