Nog har man hört om mycket dumheter, men det senaste dygnet har både vår flagga så väl som nationalsång blivit ifrågasatt i större medier. Sannolikt är det många svenskar som blir oerhört provocerade av DN:s redaktör Kristina Lindquist inställning om att inte fira nationaldagsfirandet den 6:e juni. Beroende på historisk källa har flaggan uppkommit för mellan 800 till 600 år sedan, och är idag världens näst äldsta flagga; Dannebrogen skapades redan på 1200-talet. Nationalismen där exempelvis språk och etnicitet skiljer olika landsgränser är en 1900-tals uppfinning och har ingen som helst koppling till Svea banér. Därför blir det också mycket revisionistiskt när man för fram idéer om att Sverige ockuperat Finland, eftersom Finland var lika mycket Sverige som Uppsala; de kunde även vara med och utse kungar (eller t.o.m. beröva dem makten för den delen). Den svenska flaggan har således av tradition använts av vårt land sedan medeltiden. Vår senaste nationalsång härstammar från 1800-talet.
Hur integrerar man människor i ett “kulturlöst” land?
Uppenbart finns det de liberaler som är så mycket liberaler att de ifrågasätter varenda tradition vi har i det här landet, sannolikt är man så frihetstänkande att man inte uppfattar konsekvenserna kring de förslag man yttrar. Samtidigt står man och skriker sig hes om att vi behöver bli bättre på integration, således måste vi fråga oss vad dessa ska integreras till om det inte finns symboler och traditioner som är svenska? Den liberala inställningen blir således helt motsägelsefull. Om inte en invandrare också ska känna stolthet kring vår flagga, nationalsång eller monark; hur kan vi då integrera dem? Den svenske kungen är således kung för alla svenskar, både nya som gamla; vilket blev otroligt tydligt när kungen exempelvis besökte Skärholmen/Botkyrka och inledde en födelsedagssång. Uppenbart är det många barn med utländskt påbrå som ser väldigt entusiastiska ut i Expressens klipp, således kan man fråga sig om Dagens Nyheters redaktion betraktar dessa som nationalister? Personer från fattiga länder tycker det är stort att träffa en riktig kung, kanske ser dem någon som utan egna intressen och politisk korruption håller samman landet som i sagans värld? Kanske har man ingen kung i de länder där de är födda? Dessutom finns det kanske en fin tanke i att ha någon som representerar alla istället för de som röstat på vederbörande? I Sverige finns det exempelvis många liberaler som vill avskaffa monarkin, en tradition som är över 1000 år gammal; eftersom man sätter “frihetstänket” före vår kultur och tradition. Det faktum att kungen endast har en ceremoniell roll tycks vara av mindre vikt. Rikets nummer två, riksdagens talman, Urban Ahlin (eller tidigare ålderspresidenter som Mona Sahlin) eller Kung Carl XVI Gustaf ? Valet borde inte vara alltför svårt… även för den mest “frihetlige”.
Vikten av att betrakta nationella symboler som opolitiska
Dagens problem handlar inte om eventuella värden som funnits i våra nationella symboler, utan de värden som vissa politiker väljer att stoppa in. Det är inte invandrare som har problem med nationalsången eller flaggan, det är olika politiker, debattörer som laddar dessa politiskt. Därför är det oerhört viktigt att vi alla, oavsett partifärg ställer oss bakom flaggan och inte gör den till något den inte är. Alla som vill ska kunna hissa den svenska flaggan, oavsett vilket land man är född i eller vilket språk man talar; just eftersom det är en fredad och oladdad symbol för vårt land och inte för någon nationalistisk rörelse.
Alla är redan representerade i Nationalsången Karin Olofsdotter
Eftersom nationalsången är och skall vara en oladdad sång så är den redan idag inkluderande för alla som vill sjunga den. Därför är det fel att uppdatera andra versen eftersom man således öppnar upp ifrågasättandet av traditioner, sången har överlevt just eftersom den stått orörd; dessutom har den aldrig klubbats i lag utan beror på att folket tagit den till sig. Förövrigt är det fel att gå in och ändra i andras litterära verk, texten är ursprungligen från Rikard Dybecks dikt “Du gamla du fria”. En intressant parallell är den tyska “Deutschlandlied” som man strukit de två första verserna på, där många människor är av uppfattningen att det är strofen “Deutschland über alles” som är det mest kontroversiella; uppenbart har man missat att den skrevs i nationaliberal anda på 1800-talet i samband med Tysklands enande (dvs. Tyskland framför delstater som Preussen, Bayern, Westfallen etc.). Istället handlar det kontroversiella om att första versen definierar gränsdragningar vad som är Tyskland, och att dessa idag och efter kriget ligger i helt andra länder. Du gamla du fria hyllar Norden och kanske inte Sverige, vilket till skillnad från den Tyska inte borde vara ett problem; eftersom även människor utanför landets gränser borde kunna känna sig inkluderade om de läser texten.
Snarare borde vi istället öka satsningarna på just nationaldagen i utsatta områden, för att även dessa ska kunna känna sig hemma i en svensk identitet. Dagens problem handlar snarare om att många inte känner sig hemma eftersom det blivit kontroversiellt att sjunga nationalsången på allmän plats, eller deltaga i nationaldagsfirande. Snarare borde vi därför känna stolthet kring vårt arv, vårt fosterland, vårt språk, vår kultur, vår flagga, våra duktiga nya svenskar, vår nationalsång, vår monark, våra grannar, vår civilisation, våra demokratiska värden, vår yttrandefrihet, vår öppenhet och tolerans kring människors olikheter; och alla andra värden som förenar oss som svenskar.
Om vi tar bort möjligheten för människor att förenas som svenskar, måste vi fråga oss vilka andra åskådningar som då blir substitut? Sannolikt är kärleken och tron på vårt land att föredra framför andra kollektiva uppfattningar som ger människor identitet.