Inför varje tradition finns dom där, kulturmarxisterna; de som tror sig förstå hur världen fungerar och ska visa för oss andra hur vi ska leva våra liv i sann politisk välpolerad “härlighet”. Är det inte luciatåg som är problematiska ur ett könsperspektiv är det givetvis leksakskatalogerna; vad vore julen utan dessa radikala nyttiga idioter kvällspressen släpper fram för sina likes? Personer som Sofie som skämmer ut sig inför hela svenska folket. Som chefredaktör har man ett ansvar att inte låta människor med lägre begåvning göra bort sig inför hela landet, därför bör man ställa sig frågan om det verkligen är värt det priset dessa får betala i form av att bli förlöjligade på nätet; det så kallade “hatet”? Förr i tiden sa man “den som ger sig in i leken får leken tåla”, men dessa kulturbekämpande individer förväntar sig numera att stå obemötta i sin närmast självlysande godhet; en ordning oliktänkande behöver ändra på. Observera… marxism i alla dess härligheter kommer alltid i godhetens namn; det slår aldrig fel.
Företag ska göra vinst genom att marknadsföra sina produkter
Till skillnad från personer likt Sofie som aldrig hört talas om marknadskrafterna (då hade hon rimligen inte gjort ett uttalande i Aftonbladet kring reklampelarnas genus) sitter företaget på “facit”; vilket kan kallas efterfrågan. Företagen ser nämligen om det är pojkar eller flickor som köper respektive produkter, och de kan därför mycket tydligt försöka matcha sitt utbud av leksaker för att barnens föräldrar ska köpa just deras produkter. Kanske är det helt enkelt så att pojkar iförda flickkläder snarare gör att många föräldrar väljer en annan butik; en butik där man inte ska bryta normer bara för att det är just normer? Därmed inte sagt att man inte ska bemöta de barn som nu efterfrågar något som inte följer normen med respekt (det är helt okej att vara annorlunda i en värld som andas frihet). Tyvärr har personer som Sofie aldrig ansvarat för ett företags ekonomi, och saknar därför kunskapen att marknadsföring är dyrt; det är dessutom det första man drar ner på i dåliga tider. Därför tar hon sig friheten och kritisera hur företagens ska agera, eftersom marxister aldrig förstått poängen med att reklam handlar om att tjäna så mycket pengar som möjligt; en satsning entreprenörer gör med egna tillgångar istället för skattemedel.
Att som företag rikta sig åt majoriteten eller minoriteten?
Företag som riktar sig åt minoriteter (dvs. få människor) behöver ofta ha en dyr produkt där de tjänar mycket pengar i en affärsuppgörelse. Vill man bygga ett kärnkraftverk är det en orimlig tanke att varje hushåll behöver ett, utan minoriteten består då i några fåtal aktörer som har kunskap att sköta ett sådant. Vill man däremot sälja leksaksgrävskopor är majoriteten av intressenter pojkar, därför är det utifrån vanlig logik troligt att en sådan annons säljer färre produkter om det marknadsförs mot flickor. Det är nämligen skillnad på pojkar och flickor. Leksaksföretagens uppgift är att försöka vinstmaximera, när en majoritet av barnen inte har funderingar kring sina kön är det enda logiska, normala och riktiga att rikta sig åt traditionella konsumtionsmönster (det radikaler försöker demonisera som “könsstrereotypiskt”).
Varför ska leksaksbutiker annonsera hos Aftonbladet?
När tidningar släpper fram “debattörer” som Sofie som ser dessa företag som ondsinta eller inte tillräckligt politiskt korrekta (benämns ofta “nytäkande”) demoniseras dessa företag, och ofta går någon skamsen marknadschef ut och pudlar; eftersom man inte underkastat sig den kulturmarxistiska s.k. “värde(av)grunden”. Samma företag kan sedan ses annonsera i samma tidningar, vilket är fullständigt obegripligt. Vad skulle hända om dessa företag istället satsade sina marknadsföringspengar på fria tidningar (som exempelvis denna) som inte består av “nyttiga idioter” och kulturmarxister; dvs. som inte bedriver kamp mot allt som kan uppfattas som en s.k. “norm”? Det är nämligen leksaksföretagen som betalar dessa journalisters löner, skulle företagen stötta sunda tidningar hade tidningar som Aftonbladet fått ekonomiska problem kvickt; vilken vettig människa vill betala för det Jan Helin hade hävdat är journalistik?
Tar man SVT (Helins nuvarande arbetsgivare) är problemet än mer allvarligt eftersom fler och fler väljer att avsluta sin TV-avgift eftersom man inte stödjer kanalen politiskt eller ideologiskt. Det naturliga hade då varit att man försöker göra en kanal människor oavsett politisk hemvist kan känna sig hemma i, nu inför man istället en skatt; vilket med all säkerhet kommer leda till kanalens undergång då många som vägrat betala blir påtvingade en avgift för sin egen indoktrinering. Vad gäller vanliga tidningar så kan vi på samma sätt som Sofie välja att inte handla från företag vi inte sympatiserar med, (Sofie kan exempelvis handla på Röda Stjärnan och liknande inrättningar) är man kritisk till den här utvecklingen bör man inte köpa tidningar som aktivt driver en kulturmarxistisk agenda; det är inte svårare än så. Vad gäller Sofie, så bör vi visa henne hänsyn eftersom hon inte förstår bättre; men i sak bör vi ifrågasätta hennes budskap eftersom hon har fel. Förhoppningsvis leder det till att Sofie lär sig något, dvs. tänker till innan hon bokstavligen “ser rött” och ringer Aftonbladet över en pojke med en lastbil i famnen; Aftonbladets redaktion är garanterat svårare att förändra.
För mer fördjupning av Professor Jordan B Peterson: