Tävlingen i vem som vill driva den hårdaste asylpolitiken leds nu av Sverigedemokraten Kent Ekeroth som i veckan gjorde ett utspel som uppfattades som att spärra in alla asylsökande. Krönikörerna landet runt gick i taket, man kan dock fråga sig om det var Ekeroths person eller förslaget man egentligen var kritisk mot? Varför gjorde man inte samma sak när Kristdemokraterna drev förslaget för några månader sedan? Då var det uppenbarligen tyst, och avsaknaden med historiska hemskheter lös med sin frånvaro. Ser man på det krasst är Ekeroths uppfattning politiskt legitim, men eftersom många människor är skötsamma är det både fel direkt onödigt att begränsa deras frihet. Undertecknad har t.ex. senaste året träffat flera salsadansade killar och tjejer från Damaskus (huvudstad i Syrien) som uppfattats som lika västerländska som du och jag, med bra utbildningar och rätt inställning, att spärra in dessa personer är direkt ovärdigt och fel. Däremot finns det aspekter värda att diskutera i Ekeroths förslag.
Transitcenter
Under gårdagen gick Ekeroth ut i Göteborgsposten och förtydligade att han menade på att individer utan identitetshandlingar bör omhändertas eller frihetsberövas innan vi vet vilka de är, detta är i grunden en sund åsikt. Det är knappast lämpligt att personer som avsiktligt dolt sin identitet får åka vart man vill, tvärt om tillkommer det på varje stat med en välfungerande säkerhets- och underrättelsetjänst att utreda ursprung och agenda hos de som vill bo här. Det är direkt oansvarigt att i dessa terrortider ta för givet att alla dessa vill oss väl, även om 99,99% sannolikt är hyggliga människor som du och jag; därför ska vi ge dem skydd och begränsa deras frihet när vi gör en utredning. Det krävs endast en person att tillverka en bomb som den som detonerade i Homs i Syrien, därför bör vi vara kritiska till de som inte kan legitimera sig. Argumentet att man inte hinner ta sitt pass när bomberna regnar är ett svagt argument i sammanhanget, då man oftast har körkort eller på andra sätt kan legitimera sig. Förvaring görs förövrigt i en rad civiliserade länder som t.ex. Australien och Schweiz, vilket Ekeroth också för fram i sin debattartikel. Nu för inte Ekeroth fram idén att transitcenter hade kunnat fungera som en plats där man spenderar sista veckan som asylsökande inför beslut, där man antingen får beskedet om uppehållstillstånd eller avvisning. Det hade kunnat lösa problemet med att många försvinner under jorden när dom väl blivit nekade asyl, och myndigheterna inte vet vart de tagit vägen; vilket egentligen inte gagnar någon. Asylsökande som begår brottsliga handlingar bör även flyttas till dessa center i väntan på sannolika avslag, systemet där man idag flyttar på asylsökande brottsoffer är knappast värdigt. En utgångspunkt bör vara att flytta på gärningsmän med fel agenda, och skydda brottsoffer med rätt agenda. Sverige ska vara en humanitär fristad, men vi behöver inte vara naiva för det.
Demonstrationsrätt under asylsökningsperioden
Uppenbarligen är det flera krönikörer som är kritiska till att man också varit inne på att begränsa demonstrationsrätten för de som söker asyl. Det skulle bryta mot både demokrati dvs. yttrandefriheten, verkar vara det bärande argumentet. Läser man dock i yttrandefrihetsgrundlagen omfattar den endast svenska medborgare, och demonstrationsrätten ingår inte heller i Europarådets konvention som en mänsklig rättighet. Frågan måste alltså handla om dessa rättigheter ska utökas att omfatta andra länders medborgare eftersom de inte omfattas idag? Hela resonemanget om asylsökande som demonstrerar känns rätt märklig, eftersom det naturliga om man kommer till ett nytt land handlar om att underkasta sig dess lagar; inte juridiskt utmana dem i protest. Frågan är egentligen hur vanligt det är att asylsökande går och demonstrerar, spontant känns frågan som en storm i ett vattenglas (dvs. knappt förekommande). Snarare får man känslan att många sitter fast på boenden långt bort i orter man som inföding inte visste namnet på, än mindre vistats på. Tycker man däremot att det är problematiskt att göra intervjuer med dessa personer är man väldigt fel ute, allmänheten har dessutom rätt att få försäkringen om att dessa människor behandlas både värdigt och väl. Tidningar bör dessutom publicera konstruktiva debattartiklar om någon på dagens boende har synpunkter om förbättringar, även om inte grundlagen egentligen omfattar dem.
Snabbspår för handläggning av uppehållstillstånd
Kanske bör man införa ett snabbspår för prövning eftersom det idag tar flera år. Vissa människor kanske inte är villiga att spendera flera år i en barack på vischan, i det läget kan man kanske snabbutreda dessa i dessa transitcenter. Kanske kommer man från ett land där sannolikheten för uppehållstillstånd är låg, dvs. ett säkert land, och således kan man frivilligt tänka sig en enklare och snabbare process. Sannolikt finns det också personer som blivit lovade guld och gröna skogar, men insett vid kontakt med migrationsverket att detta är en lång, osäker och utdragen process. Därför är det inte helt orimligt att tro att intresset för 1-veckas prövningar, med begränsad rörlighet kan vara lockande för en del personer som istället vill pröva lyckan i ett annat land om de får ett snabbt nej.
Förövrigt behöver landet kraftsamla för att korta asylköerna, dagens system med handläggningstider på flera år är inte värdiga än mindre humanitära. Administrationskostnaderna med en extra personalstyrka på 100-200 handläggare känns som små i sammanhanget. Snarare borde man kunna få ner kostnaderna betydligt om man avvisar de som saknar giltiga skäl för att snabbt få in administrationen i migrationsbudgeten.