Är det rimligt att Ebba Busch Thor i 2018 års valrörelse hyllar Decemberöverenskommelsens fall när den avskaffades mot hennes och partiledningens vilja för snart två år sedan? Vilka är egentligen dessa “vi” som hon refererar till i SVT:s inslag? För vår redaktion var detta en ödesfråga, vi startades upp tidningen som Borgerliga Förnuft i syfte att diskutera vikten av borgerlig politik och ett hederligt politiskt samtal. När DÖ blev faktum i svensk politik bytte vi i protest namn och inriktning till “Oberoende Förnuft”, då vår syn på både demokrati och yttrandefrihet inte var förenlig med denna överenskommelse. Inget ont som inte för något gott med sig brukar man säga, tack vare denna överenskommelse hittade vår politiska själ, inriktning och blodflöde; eftersom vi såg behovet av att kritisera samtliga aktörer. Demokratiska principer är något man inte ska tumma på, de ska sitta i ryggraden. Bra idéer och kompromisser ska vägleda politiken, inte diverse maktkarteller som ges carte blanche (obegränsad fullmakt).
För politiken – i tiden
Säkerligen fanns det de som tyckte vi var förrädare eftersom vi började kritisera Alliansen med argument från insidan, men med facit i hand tåls det att fråga vem som förrådde vem? Vad har vi för politiker som undertecknar en maktpakt som berövar Svenska folket parlamentariskt inflytande och banar väg för svaga minoritetsregeringar med politik där över 50% inte instämmer med förslagen? Är det så man behandlar demokrati, som något man kan avskaffa med några signaturer? Decemberöverenskommelsen var inte vad som helst, det var en demokratisk inskränkning där sex riksdagspartier enades om att inte försöka samla majoritet för sin politik om de var i opposition. Man var alltså hellre villig att avskaffa både parlamentarismens och demokratins inflytande, för att utesluta ett parti som hade en restriktiv syn på invandringen; en syn där man idag till stora delar inspirerats och för fram deras politik som sin egen?!? Vad är det egentligen för människor som gör något sådant?
Lex Sara Skyttedal
Hade det nu varit att Sara Skyttedal suttit som partiledare, hade det varit fullt rimligt att ta credit för detta demokratiska övergrepps avskaffande. Fröken Skyttedal tog strid mot halva sitt parti inklusive både vice partiledaren Andreas Carlsson och nyvalde ordföranden Ebba Busch Thor, det är respektingivande. Det är Skyttedal som förtjänar vår respekt, och som Busch Thor borde lyfta fram i detta sammanhang. Hade det inte varit för hennes engagemang hade vi fortfarande haft en betydligt mer bakbunden riksdag än vad vi har idag, där man utesluter ett stort antal röstberättigade genom att låtsas som dessa inte finns. Det var många som kritiserade henne för att dricka champagne vid detta avskaffande, men hur fel är det att fira att landets riksdagsledamöter återigen fått rösträtt? Kanske är det så att flaskan borde ha varit dubbelt så stor?
Lex Partiet
Förutom Skyttedal så fanns det en majoritet av människor med rösträtt på deras stämma som var demokrater, dessa borde en respektingivande partiledare också lyfta fram; samtidigt som man kunde inflikat att man själv valde att inte ta ställning. Blickar man över hos Moderaterna var det endast två moderata riksdagsmän som röstade på sin egen politik, alltså den politik som de gått till val på; Anders Hansson från Skåne och Finn Bengtsson från Östergötland övriga lade ner sina röster. Om man blir vald på en politik, är det då en demokratisk tanke att man ska driva den politik man gått till val på eller släppa fram politiska motståndare? Om man som demokrat inte får majoritet för sina förslag, är det inte då en bättre idé att påverka den politiska motståndaren (som inte heller har majoritet) åt sitt eget håll för att nå en kompromiss; istället för att ge bort makten till motståndaren helt gratis (dvs. bana väg för idéer som inte heller har folkets stöd)?
Även om Kristdemokraternas situation är prekär är det fel att inte vara hederlig när man beskriver vem som gjort vad; i det läget bör man vara än mer noggrann. När man således slinter och tar på sig saker som inte stämmer med verkligen, är man i kategorin hederlighet inte principiellt bättre än Lars Ohly som “grät när Berlinmuren föll” men sedan tog tillbaka det och hävdade att hans bäste vän stod på ett torg i Prag och skickade “glädje-SMS” (ca 3 år innan det första smset skickades). Ebba borde istället ha redovisat att hon inte tog ställning för att fälla DÖ för att hon var helt nyvald (eller vilken orsak hon nu hade), samt lyfta fram att det var ett misstag men även förkunna att det fanns rättfärdiga krafter inom partiet och dess väljare som hon borde lyssnat mer på.
Se gärna hur det lät för något år sedan