Det spelar inte så stor roll i vilket sammanhang man lyssnar på professor Sarnecki, numera handlar det ständigt om att förminska eller flytta fokus från problemen. Uppenbart delar han folket lika effektivt som Henrik Arnstad där politiskt korrekta individer tycker dessa figurer är kanon, medans andra helt förkastar det mesta av innehållet. Här i veckan gjorde vederbörande ett uttalande där han menade på att det inte var säkert huruvida brottsligheten ökat, något som fick sociala medier att koka över. Rent statistiskt kan det mycket väl vara så att dessa siffror är svåra att mäta eftersom Sverige inte längre för statistik kring vissa typer av brottslighet, men att gå så långt som att helt förneka det de flesta medborgare känner är minst sagt anmärkningsvärt.
Public service roll utifrån akademisk synpunkt
När akademiker som ska spegla någon sorts verklighet har ett mycket ifrågasatt rykte är det direkt kontraproduktivt att lyfta fram en individ som upplevs som oerhört partisk. Kriminologen och feministen Nina Rung, även hon med klippkort till SVT i egenskap av akademiker, är ytterligare en person som knappast upplevs som opartisk; utan företräder som feminist en mycket radikal auktoritär politisk korrekt genussocialism som blivit norm på dessa institutioner. Ur ett oberoende perspektiv räcker det inte med att hälften gillar någon, finns det grupper som ifrågasätter individer är de inte oberoende; och då bör de inte ges plats i public service som oberoende akademiker.
Lex Leif G.W. Persson
Leif G.W. Persson är ett bra exempel på en kriminolog och professor som blivit närmast landsfader, eftersom att han till skillnad från Sarnecki och Rung framstår som både saklig och fullständigt oberoende. Han behöver inte använda sig av generaliserande genus utan han kan statistiken och besitter kunskapen utan och innan, och det är en av anledningarna varför han likt Kung Midas förvandlar allt han vidrör till guld. Det finns nog ingen, och har aldrig funnits någon som åtnjutit hans tittarsiffror och mycket höga förtroende. Han har till skillnad från Sarnecki dessutom aldrig framstått som särskilt politisk, och de gånger han gjort politiska uttalanden har han med den grad av trovärdighet omvärderat människors ställningstaganden. Skulle man ha en omröstning om vilken svensk som åtnjuter högst förtroende i samhället är det troligt att G.W. Persson toppat listan.
Socialister söker ALLTID svaren i klass eller numera genus för att bekräfta sina idéer
Problemet med Sarnecki är att han ger “vetenskapligt” stöd åt vänsteridéer, dvs. han framhåller att invandrare begår mer brott (vilket går att mäta) jämfört med den inhemska populationen; varav han sedermera söker sina svar utifrån politiskt socioekonomiska perspektiv. Precis som andra politiska studier bygger även dessa påståenden kring generalisering, vilket tar sin utgångspunkt att alla människor oavsett kulturell bakgrund reduceras till klass och inkomst. En socialist kommer därför inte argumentera utifrån synsätt beroende på olika kulturers bakgrund, eftersom socialisten inte ser gränser utan ser den typen av retorik som en nationalistisk tanke. Således är det inte konstigt att Sarnecki i klippet ovan vänder sig mot påståendet att invandringen ökar brottsligheten eftersom han som socialist istället hänvisar till socioekonomiska faktorer. I förra veckan diskuterade vi Ingelhart-Welzel modell som delar upp världen utifrån kulturella perspektiv, när det råder så stora skillnader mellan Sverige och de länder många migrerat från; är det troligt att man helt kan bortse från dessa delar? Tittar man på exempelvis gruppvåldtäkt på wikipedia är det tydligt att fenomenet är vanligt förekommande i områden där vi tagit emot migranter, således tåls det att fråga hur man i vetenskapens namn endast kan lyfta socioekonomiska faktorer; när det så tydligt är ett kulturellt fenomen?
En oberoende diskussion utifrån ett akademiskt perspektiv handlar om att kunna föra en större diskussion där man inte söker politiska förklaringsmodeller. Hade Sarnecki sagt att kulturen mellan olika länder är av stor betydelse, samtidigt som ekonomiska faktorer spelar in är det säkerligen en bild som hade lett till betydligt mindre kritik. Istället agerar han som alla andra socialister och nämner inte med ett ord kulturens inverkan, samtidigt som den “oberoende” journalisten på SVT endast ställer frågor utifrån klassretorik; dvs. Sarneckis politiska retorik upphöjs till sanning eftersom den sakligt inte ifrågasätts. När samme man varit chef för utredningsdelen på brottsförebyggande rådet, bör man kanske fundera om det kan ha påverkat deras arbete i en politisk riktning?
Ska public service överleva behöver banden klippas till “pseudohistoriker” som Henrik Arnstad, kriminologer som Nina Rung och Sarnecki, programledare som Pascalidou, radiopratare som Fogelberg som ifrågasätts av ett stort antal människor. Public service bör lyfta fram personer som pratar sak utan politiska undertoner, alternativt märka dessa som vänster och lyfta in personer med andra sympatier; Jan Sjunnesson hade säkerligen varit en mycket uppskattad programledare i Ring P1? En person som även låter meningsmotståndare komma till tals utan märkliga inlägg eller skiften i fokus, vilket blivit signifikant med Fogelbergs s.k. ledarskap.