När medierna lyfter fram att Zara Larsson kommit ut som manshatare måste vi fråga oss varför de publicerar att någon anammat “den mörka sidan” av livet? Finns det något samhälle som blivit välmående av att hatet lyfts fram som något positivt? När vår finansminister tycker att hon som 19-åring borde bli partiledare kan man fråga vilken unken human syn som Magdalena Andersson bär på, är hatet ett ideal värt att hylla? Man skulle även kunna ha synpunkter vad en 19-åring kan tillföra rent erfarenhetsmässigt på Sveavägen 68, men med tanke på att intresset tycks vara svalt att bli socialdemokratisk partiledare måste man som redaktör begränsa sig att inte raljera mer än nödvändigt…
“Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.” -Jedimästaren Yoda (känd från Star Wars-filmerna)
Kärlek till din nästa
Tvärtom borde vi uppmuntra dialog och omtanke, att kvinnor hatar män och att män hatar kvinnor är inget vi bör eftersträva. Vi borde alla glädjas åt Zara Larssons insats som musiker, uppenbart har hon slagit igenom i det stora landet i väst; vilket är kul! Däremot bör man som demokrat avfärda hennes politiska ställningstaganden som är synnerligen under all kritik; vi kan bara hoppas att hon med tiden växer upp och blir lycklig. Det faktum att man kan slå sig fram i hatets tecken gör att man kan fråga sig hur våra mediehus resonerar som gör nyheter av en ung sångerskas tragik? Larsson är inte modig, det finns inget mod i att komma ut som en hatare; det innebär endast att man har en unken människosyn. Istället bör vi hålla på jämlikheten och kritisera henne på samma sätt som man kritiserat andra människor som hatar människor de inte känner. Respekten för sina medmänniskor är något som ska genomsyra ett samhälle, den gäller oavsett hur man exempelvis står i migrationsfrågan (vilket är kanske det mest aktuella exemplet där människor beskylls för hatiska uppfattningar).
Larssons hat är inte mer legitimt än andras
Det är dessutom naivt att avfärda halva jordens befolkning i en mening, inget blir bättre att man ställer grupp mot grupp eller pratar om vi och dom. Vad är egentligen skillnaden på att hata invandrare, judar män eller kvinnor; uppenbart är alla människor? Det är inget annat än tragiskt att en av landets bästa popsångerskor uttrycker sig så här, det är dessutom obegripligt att vår finansminister tycker vederbörande är “cool” och “stark” och partiledarmaterial; men det mest tragiska är att hatet inte bemöts. När Larsson är en stor förebild för många unga människor kan man rimligen fråga varför journalister ger henne en enorm plattform istället för att ta henne vid orden och faktiskt bemöta den hatiska goja hon spyr ut? Det faktum att hon ger sig in i infekterade debatter och bidrar till att skada samtalsklimatet gör att man bör tolka hennes uttalanden som serriösa, oavsett om hon är 19 år eller inte. Hat bör bemötas oavsett vem som axlar manteln som galjonsfigur, än viktigare är det om vederbörande faktiskt påverkar andra människor.
Kungen av pop, Michael Jackson, valde en annan väg för sin musikaliska resa. Många av hans låtar handlade om att sprida kärlek mellan människor oavsett hur dessa såg ut. En stor anledning till att väldigt många sörjde hans bortgång något oerhört handlade mycket om att han varit banbrytande rent musikaliskt, men också för att hans musikaliska kärleksbudskap påverkade människor i väldigt hög grad; många människor har vittnat om att Jacksons död var som en familjemedlem som gick bort. Ställer man Jacksons uttalanden och låttexter med de uttalanden som får vår Finansminister att drömma om nytt partiledarskap, inser nog alla kloka människor att hat är fel väg att gå. Hur förtroendeingivande Socialdemokraterna framstår är kanske en annan fråga.
Heal the world, make it a better place. For you and for me and the ENTIRE human race.